The cold in our bodies [PRS]

Hon tittade upp och mötte hans blick och skakade på huvudet.
"Vi låter Olivia sova. Det är mat som jag kan ta fram själv. Inga konstigheter." Hon log och drog fram korgen och stötte till Alices fot.
Hon blev kall när hon såg Alice öppna ögonen.
"Är vi framme?"

Maurice hoppade till av Lotties reaktion och upptäckte strax därpå att Alice hade vaknat. "Är du vaken? Hur mår du?", sa han och ställde sig upp för att se närmare på henne. Missade att svara på hennes fråga.
Med det vaknade också Olivia. Hon hade hört de andras röster. "Hm? Alice.. Alice!" Hon vaknade upp och tittade mot Alice.

Alice drog sig undan och vek undan med blicken.
"Jaag mår bättre. Inte behöver du se efter mig." Hon drog filten upp och försökte gömma kroppen.
"Jag är inte så trött längre."

(Vem pratar hon med?)

"Vill du ha något att dricka?", föreslog Olivia och sträckte sig efter korgen för att fiska upp en flaska vatten åt Alice. "Du har sovit länge, du kanske känner dig utvilad?", funderade Olivia och sneglade mot henne när hon räckte över flaskan.

(Maurice)

Hon sken upp när hon hörde Olivia och nickade.
"Ja hemskt gärna." Hon såg sedan obekväm ut.
"Behöver även ... Hur ska jag säga?" Hon viskade i Olivias öra.
"Behöver uträtta intima behov."

Olivia korkade upp flaskan och räckte över den åt Alice, men hejade sig när hon såg hennes besvärade min. "Ja, men då.." Hon funderade och bankade sedan beslutsamt på väggen i vagnen för att signalera att kusken skulle stanna. "Du får väl gå ut då. Jag kan följa med dig om du vill.", föreslog hon och ställde sig upp när vagnen till slut stannade.

Hon tog emot flaskan men drack inte. Hon skulle ändå hosta till när den stannade tvätt.
Försiktigt räckte hon tillbaka flaskan och tog sig ut och såg över axeln. En röd hårslinga ramlade ner i hennes ansikte och hon gick snabbt mot ett träd.

"Varför har vi stannat?" Det var Ivan som visade sig vid vagnen. Olivia höll nästan på att krocka med honom. "Oj, förlåt." Hon sänkte blicken. "Alice behövde att vi stannade ett ögonblick bara.", förklarade hon. Hon gick efter Alice.
"En paus bara.", sa Maurie som kommit efter till dörröppningen.
Ivan blickade upp mot den stjärnklara himlen. "Vi närmar oss Feíx.", mumlade han och såg mot Maurice. "Se till att äta något, Maurice. Du ser blek ut." Maurice nickade tyst.

Hon såg över axeln och upptäckte Olivia.
"Du behöver inte komma med...." Hon var utom synhåll nu och drog upp klänningen och hukade sig. Det såg krångligt ut och hon såg besvärad ut.
"När jag återvänder hem ska jag aldrig ha dessa klänningar. De är inte till för en drottning." Hon såg på Olivia.

Olivia stannade upp så fort hon hörde Alices röst. "Jag ville bara se till att du var i säkerhet.", försäkrade hon. "Jag stannar här borta."
Hon såg sig omkring. Ivan och Maurice bytte fortfarande ord mellan varandra. Hon kunde inte höra vad de sa härifrån. Hon tyckte sig höra ljudet av kvistar som gick itu och röster som talade lågt. Blicken for mot träden. Men hon skymtade inte någon där. Hade hon bara inbillat sig? Olivia var inte rädd för mörkret. Hon hade aldrig varit det, iallafall vad hon kunde minnas. Ivans slott blev så otroligt mörkt på kvällarna. Hon var van det. Hon blev van att jobba i mörkret.