prs med ingetledigt

Jag kramade löst tillbaka.
- Trodde du jag skulle lämna dig så lätt? Frågade jag svagt.

- Aldrig, fast jag måste erkänna att jag var orolig där ett tag, sa jag och flinade svagt.

Jag fnissade svagt.
- Jack du är min bror jag lämnar inte dig ensam, sa jag svagt.

Jag kunde inte låta bli att skratta.
- Och jag lämnar inte dig, flinade jag.

Jag log svagt och hostade till.

Vi kom fram till sjukhuset, några sjuksköterskor kom nästan genast och lade henne på en sjuksäng. Jag följde efter, men bara efter några meter blev jag stoppad. Det var tydligen allvarligare än vad de hade trott så de behövde vara ifred med henne.

Jag blundade.

Jag sjönk ihop på en stol, det var inte förens nu jag insåg hur trött jag var.

Jag blev sövd.

Mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje minut som gick. Jag fick verkligen kämpa med att hålla dem öppna. Hur lång tid skulle det egentligen ta? Hon var väl inte död? Tänkte jag panikslaget.