Prs(Dragon Fantasy)

Uriah omfamnade Mina med besvärad min, man såg tydligt vad han ansåg om saken. "Mm." mumlade han tyst och utbytte en blick med Arnold, som förstod och gick därifrån efter atttha bett om ursäkt. Uriah sjönk ner mot kuddarna och blundade. En sattr kom fram och frågade om han ville ha något. "Mina dukar, mina färger och mina penslar. Sade Uriah enkelt, utan att öppna ögonen.

Mina la sig vid honom och tårar föll från kinden. Hon la ansiktet mot hans axel och snyftade än.
"Han är min far, han är min far." sa hon om och om igen som att intala sig att han var bra alla andra missförstod honom, Arnold hade fel. Alla var bara emot honom, hennes far hade det inte lätt.

Uriah vågade inte säga något, väntade bara stelt på at satyren skulle komma tillbaka. Hastigt klottrade Uriah en bild på en man som högg en yngre flicka med kniv. Sedan, vid sidan av, målade han upp samma två människor, fast nu satt flickan i mannens knä i en biosalong, med pop corn i händerna. Mannen såg intresserat på filmen och höll om den lilla flickan. Ondskan som tydligt syntes i den första bilden var här ersatt av en godhet som bara föräldrars barn kunde se i dem. Uriah lade duken i knät och väntade på Sols reaktion. Märkte hon hur blek barnet var? Hur svart hår barnet hade? Märkte hon vad Uriah menade och ville säga?

Mina stirrade på bilden och med fasa såg hon vad den föreställde, vem den föreställde.
"Nej, nej, nej." kved Mina och skakade på huvudet. Allt som blivit så bra, gått så bra sedan hon träffat Uriah, måste hon hit igen? Tårarna strömmade nu nerför hennes kinder och någonstans långt inne visste hon att Uriah hade rätt.
"Varför?" frågade Mina med kvävd röst.

Uriah såg med sorgsen blick på Mina, hur hon om och om igen viskade Nej. "Jo..." suckade Uriah mest för sig själv och omfamnade Mina. Han log dock lite, för att ge Mina styrka. Det hade även varit et tag sedan Uriah målade sist. Han insåg att han hade saknat det, väldigt mycket. Han kanske kunde rita hela sitt liv, istället för att berätta allt för någon?

Mina höll krampaktigt tag om Uriah och tårarna rann i floder, det tycktes som om något släppt nu.
"Varför gjorde han så? Han var snäll." sa hon och fortsatte.
"Snäll ibland, Uriah varför? Vad gjorde jag för fel?" frågar hon.

"Mina du gjorde inget fel okej? Det var aldrig ditt fel, du får inte tro det. Du måste förstå - och det jag säger nu får du inte tro är för att jag vill såra dig - att det är din fars fel. Han var eller är en sjuk man som våldför sig på sitt barn och det Mina, det gör inte vanliga föräldrar. Det är han som gjort fel, fruktansvärt fel. Du råkade bara hamna i vägen."

Minas tårar hade upphört och hon såg på honom.
"Men hade jag lytt honom hade han aldrig slagit, hade jag gjort som han sa. Jag var olydig, han måste, måste lära mig. Det var mitt fel, mitt fel att han blev så." fick Mina fram men hon hade erkänt att hennes far inte far god.

"Alla barn är olydiga, han hade ingen som helst rätt att göra så." sade Uriah tvärt och knep ihop läpparna, rädd att göra Mina arg.

Mina bara nickade, men hon var tyst som något av det Uriah sa var sant.
"Det är ändå mitt fel." sa hon men det lät så ynkligt så litet som ett sista hopp att hennes far var en snäll man, sådan hon ville ha.