PRS(fashion7)

Top kände fortfarande inte igen Elenora och drog sig skyggt undan då hon talade, som ett vilt djur. När han hörde sitt namn blev han rädd. Vem var det där? Något långt bak i huvudet skrek: Elenora. Glasväggen splittrades, kvar var chockade, ömtåliga och sårbara TOP. Han såg tomt på Elenora ett tag.
- E..Elenora? Jag....Mumlade han. Han hajade till när en ny doft nådde honom. Ett annat blod. Också av en människa. Åter var väggen där, precis som hans monster-jag. Med en morrning for han iväg efter lukten.

"Top..." mumlade Elenora och sträckte ut sin hand mot honom då Top plötsligt försvann iväg. "Top!" skrek Elenora nu efter honom, med förtvivlan. "Nej...lämna mig inte..." mumlade hon och snyftade tyst. Hon sjönk ihop på marken. "Top..." mumlade hon igen innan det svartnade helt för hennes ögon och hon svimmade, fortfarande fast i björnfällan.

Top fick tag i människan, det hade varit hyfsat lätt. Han kom tillbaka till Elenora, tvekade rätt länge innan han släpade med henne hem hon med. Björnfällan var ingen konst att ta sönder. Det var att tvätta såret som var svårt. Med tiden hade han tappat den mesta av sin mänsklighet och det gick ju inte så bra att behandla sår om man inte ens mindes hur man höll ett tvättlakan utan att få det att brinna upp.

Elenora var avsvimmad ett bra tag. Hon stönade lätt av smärta från foten och öppnade ögonen och ryckte då till. Det här var inte skjulet...Vart var hon och hur hade hon kommit dit? Då fick hon syn på Top.
Hon andades fortare och stirrade bara på honom ett tag. "Top" sa hon tillslut med grötig röst som om hon var på väg att gråta. Vilket hon snart gjorde då stora tårar rullade nedför hennes kinder och gjorde rena rännilar i hennes ansikte. "Åh...jag är så glad att se dig...". Hon hade saknat honom.

Top satt och knaprade på människan han fångat tidigare när Elenora vaknade. För att dölja chocken över att se henne höll han sig till sitt känslolösa uttryck.

Elenora drog sakta tillbaka sin hand och bara såg på honom en stund och försökte få sig själv att sluta gråta. Hon lyckades sätta sig upp trots att man tydligt såg att hon hade ont. "Top..." mumlade hon igen. "Snälla...säg något, säg att det här är verklighet och inte ännu en dröm..". Hon hade drömt om honom, ändå hade hon inte gått itllbaka.

Top såg stumt på Elenora och kände att han inte kunde dölja känslorna mer snart. Han såg bort från hennes ansikte, ögon, läppar, näsa, kinder, allt. Istället fokuserade han blicken på hennes ben.
- Du. Har. Ont! Sa han långsamt, som ett barn som höll på att lära sig att läsa.

Elenora nickade sakta, stumt då hon hörde Tops röst. Den var underbar...Bättre än hon mindes den. "Ja..." lyckades hon få fram tillslut. "Jag fastnade i en björnfälla....Jag trodde nästan jag skulle förlora min fot" mumlade hon och grimaserade då hon såg de djupa såren i hennes fotled. Hon rörde försiktigt vid det och stönade svagt till av smärta igen.
"Väldigt ont..." mumlade hon tyst för sig själv innan hon såg upp på Top igen, försökte fånga hans blick, men då han envist såg på hennes ben bara gav hon upp och slöt lätt ögonen för att stilla yrseln hon började känna.

Top gick fram och fingrade på benet med sina kalla fingrar. Han vägrade än möta Elenoras blick. Se på henne kunde han göra när hon inte märkte.

Elenora öppnade genast ögonen igen och kved till då han rörde vid benet. "Top...". Hon försökte möta hans blick igen och satte försiktigt sin hand mot hans kind. "Jag antar du trodde jag var död....". Hon svalde hårt och utan att han sa något fortsatte hon. "Jag försökte dränka mig själv...Men jag kunde inte...Så..jag bara försvann ut i skogen, där har jag varit i veckor" mumlade hon. "Jag trodde du skulle må bäst av att slippa mig...Jag har bara ställt till det för dig...". Hon hade helt glömt bort det med att monster bara älskade en gång. Hon gav ännu en gång upp med att fånga hans blick och suckade innan hon lutade huvudet tillbaka och blundade för att ignorera smärtan.