Narnia

"Jodå, de brukar komma hit under natten. Frågan är just nu: vad ska vi göra tills dess?", frågade Andrew. Han ville bort från gatorna, risken att bli överfallen hängde över honom som en jacka hänger på en galge. Inte den bästa jämförelsen, men det spelade ingen roll nu.

"Hungrig? Vi kan gå in på McDonalds eller något. Det borde ju vara mer säkert inne bland människor, eller?" sa hon lite osäkert och såg på Andrew, hennes levande uppslagsverk i denna värld som hon halvt kände till. Det vill säga hon kände till den normala delen.

"Antagligen lika farligt därinne som härute, så visst", sade Andrew och log lite. Monster brydde sig inte om andra människor, så länge de kunde mörda några halvgudar så var de glada.

"Men om vi drar oss till dem....då är det ju inte bra om vi är bland människor, eller?" sa Sam nervöst och såg sig om men ändrade genast rösten för att snabbt dölja nervositeten som inte fick höras, "Men jag är hungrig, vi kan ju lika gärna få något i oss." log hon mot honom.

Andrew ryckte på axlarna. "Vi får agera hjältar och rädda de normala människorna i så fall", sade han och log. Han var nervös, det var han. Men han ville åtminstone försöka agera lugn, då det var han som borde kunna det här. Eller åtminstone borde känna till flera olika monster som fanns.

Sam nickade, agera hjältar? Kanske det? Var det så Ares barn gjorde? De verkade mer slå ihjäl varandra.
Sam tog hans hand och smekte hans handrygg lätt med sin tumme. Sedan började de gå mot stan för mat.

Andrew höll kvar hennes hand, medan de gick tillbaka samma väg de kommit för att leta upp ett passande ställe att äta på.
När de gick så tackade Andrew tyst gudarna för att New York var uppritat som ett rutnät och därför inte hade en massa diagonala vägar överallt. Vilket gjorde det enklare att hitta då man bara helt enkelt kunde se vart man kommit ifrån. Oftast i alla fall, då det fanns flera höga byggnader som såg nästintill likadana ut för Andrew. Han till och med kände sig till och med lite säkrare nu när det var en massa folk runt omkring dem. Men trots det kändes det ett tag som om något iakttog dem.

Sam kände sig iakttagen eller att de var det men hon motstod frestelsen att se sig om och såg på Andrew. "Var vill du äta?" sa hon men suckade sedan. "Vissa känner igen mig här, men jag vet inte om de gör det, det är ju en annan värld, bok..." sa hon förvirrat.
"Jag är känd som modell på vissa ställen." sa hon med rynkad panna, inget hon gillade men något som hade format henne till att äta dåligt och hålla vikten till något smalt.

Andrew nickar. Han visste att hon varit en modell i deras värld. Men om det här också var deras värld fast i en annan tid visste han inte. Tänk om det var det? Fast det kanske det inte var ändå? Andrew bestämde sig för att inte tänka på det.
"Det kan du bestämma. Det spelar ingen roll för mig, jag kan äta nästintill vad som helst", sade Andrew med ett ryck på axlarna. Det var sant, han hade lärt sig att äta all möjlig konstig blandning av mat de månader hans familj haft väldigt lite pengar. Hans familj som inte finns längre, tänkte han sorgset och kämpade för att inte tänka mer på det. Hans familj skulle inte hindra honom nu, det hade dem inte velat. De hade velat att han skulle vara glad, inte att han skulle vara ledsen så fort hans tankar ens kom nära det ämnet.

Sam drog fram några knöliga sedlar och mynt ur byxfickan. För någon som var van vid kreditkort och ett bankkort som aldrig sinade var detta svårare än hon ville erkänna.
"Hur mycket har du?" frågade hon, hon gissade att det skulle bli något enkelt, snabbmat, McDonalds eller liknande.