The Marauders - Always and forever [SV]

Awesome.

Jättebra! ♥

Jättebra. ^^

Bäzum!

jättebra

Vill inte stressa, men jag längtar så efter fortsättning på min favorit ff NTonks
Jag hittade nyss en gammal läxa som denna ff: S namn står på! XD
Så mycket gillar jag denna!!
Hoppas Verkligen verkligen verkligen INTE att du har slutat skrivit!!
Jag väntar så länge som det krävs

Absolut

Oj.

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt halvt ''glömt av'' den här ficen. Nej men den har bara kommit bort lite kan man säga. Eller ja. Jo. Men har flera kapitel, det är bara en sista bit som saknas på det som ska komma nu. Så snart! Lovar!

Kul att ni fortfarande bevakar ^^

Klart man fortfarande bevakar, det här tillhör definitivt en av de bäste fanfics jag har läst ;D

Kapitel 71
Januari 1996
Bara två gamla skolkamrater.

’’Du har inte rört din mat, Sirius.’’
Sirius pustade och strök det svarta håret ur ansiktet.
’’Nej, mamma’’.
Remus suckade. Sirius var på dåligt humör sen han fått reda på att Snape skulle undervisa Harry i ocklumenering. Efter en mindre (större) fight i köket hade Sirius lämnat över James spegel till Harry. Så han i alla fall kunde få reda på om Snorgärsen gått lite för långt med sina metoder.
’’Jag fattar inte varför inte Dumbledore kan undervisa honom!’’ sa Sirius. ’’Eller du!’’
Remus skrattade ett rått skratt.
’’Jag menar allvar’’, sa Sirius. ’’Du lärde honom patronusbesvärjelsen, eller hur?’’
’’Det var skillnad. Harry ville lära sig patronusbesvärjelsen. Han var mycket beslutsam på den punkten, faktiskt.’’
’’Och han vill säkert lära sig stänga ute Voldemort från sin hjärna, men inte med Snape som lärare.’’
Remus petade i sin kyckling. Sen lade han ner gaffeln.
’’Jag ska ta och läsa igenom protokollet som kom från Elphias igår.’’
’’Jag ska gå upp och leta reda på Krake’’, sa Sirius. Han lyfte på trollstaven – han hade fått en ny av Dumbledore – och tallrikarna flög in i köket. Sen kilade han ut ur rummet och uppför trappan.
Remus slog sig ner på en stol och rullade upp pergamentrullen. Han var väldigt trött och tvungen att erkänna att i princip ingenting på protokollet fastnade.
’’Sirius?’’ sa plötsligt en röst och Remus ryckte till. Han såg sig omkring i rummet, men det var ingen där. Sen fick han syn på brasan, och konturerna av Harrys ansikte.
’’Harry? Vad håller du... vad har hänt, är allt som det ska?’’
’’Jadå’’, sa Harry. ’’Jag undrade bara... jag menar, jag skulle bara vilja prata lite med Sirius.’’
’’Jag ska säga till honom’’, sa Remus, som fortfarande var för förbryllad över Harrys snabba uppdykande från ’ingenstans’. ’’Jag tror han gick upp för att titta efter Krake, han verkar gömma sig på vinden igen...’’ Han reste sig upp och skyndade ut ur köket.
När han steg upp för den knarrande trappan hörde han röster.
’’Din förbaskade, odugliga lilla...’’
’’Sirius’’, sa Remus högt. ’’Harry är här.’’
Sirius tystnade.
’’Här?’’
’’Brasan.’’
’’Jag kommer. Krake, gå ut härifrån, okej?’’
Hasande steg hördes. Ljudet av en dörr som slås upp hördes och Sirius syntes längst upp i trappan.
’’Har den hänt något?’’
’’Inte något fruktansvärt, tror jag...’’ sa Remus. ’’Han verkade mer nere.’’
’’Snape’’, morrade Sirius och svepte förbi Remus som stod längst ner på trappan.
De kom in i rummet och Sirius slank ner framför brasan. Han strök det mörka håret ur ögonen och frågade snabbt;
’’Vad är det?’’
’’Mår du bra?’’ frågade Remus och slog sig ner jämte Sirius. ’’Behöver du hjälp?’’
’’Nej’’, sa Harry, ’’Det är ingenting sånt, jag ville bara prata... om min pappa.’’
Detta var nog ungefär det absolut sista som Sirius och Remus trott. De utbytte förvånade blickar, men Harry började berätta.
’’Jag hade ocklumeneringslektion igår’’, började han. ’’Och Snape avfyrade helatiden besvärjelser mot mig, de liksom rotade i mitt huvud... jag vet att jag ska lära mig stå emot de, men hur lätt är det när man får max fyra sekunders mellanrum innan han kastar iväg en ny? Hursomhelst, han kastade och kastade och mitt huvud höll på att sprängas och jag bara...’’
Han pausade.
’’Dödade honom?’’ sa Sirius förhoppningsfullt och Remus gav honom en sur blick.
’’...använde protego’’, avslutade Harry. ’’Och det liksom spolade tillbaka i tiden. Det var under ert femte år, tror jag. Och ni gjorde prov.’’
Sirius och Remus kastade en snabb blick på varandra. Skulle de få höra sitt eget minne?
’’När det var slut så gick ni allihop ut. Och efter en stund... så gjorde han de elakaste saker mot Snape. Hissade honom i luften och alla skrattade åt honom... och...’’
Det var tyst en stund innan Remus öppnade munnen.
’’Jag tycker inte du ska döma din pappa efter vad du såg där. Han var bara femton år...’’
’’Jag är femton!’’ sa Harry hetsigt.
’’Vet du vad, Harry’’, sa Sirius så lugnt han kunde. ’’James och Snape avskydde varandra från de ögonblick de fick syn på varandra, sånt händer tyvärr, det kan du säkert förstå.’’
’’Visst’’, sa Harry. ’’Men han gick till angrepp mot Snape, bara för att du sa att du var uttråkad...’’
’’Jag är inte stolt över det’’, sa Sirius snabbt.
Remus kastade en blick på Sirius innan han öppnade munnen;
’’Harry, en sak som du måste förstå är att din pappa och Sirius var bäst i hela skolan på vad de än gjorde... alla tyckte de var jättetuffa. Om de förivrade sig lite ibland...’’
’’Om vi var malliga små dumskallar ibland, menar du’’, sa Sirius.
Remus log.
’’Han höll hela tiden på att rufsa sig i håret.’’
Sirius skrattade och kände sig varm i hela kroppen.
’’Det hade jag glömt att han brukade göra’’.
’’Lekte han med kvicken?’’ frågade Remus ivrigt.
’’Ja’’, sa Harry och tittade på de båda andra utan att förstå varför de log. ’’Jag tyckte han var ganska idiotisk.’’
’’Det är klart att han var idiotisk!’’ sa Sirius glatt. ’’Vi var idioter allihop!’’ Nja, kanske inte Måntand...’’ erkände han.
Remus skakade på huvudet.
’’Sa jag någonsin åt er att lämna Snape ifred? Hade jag någonsin mod nog att säga åt er att jag tyckte ni uppförde er illa?’’
’’Nej, men du fick oss i alla fall att skämmas över oss själva ibland’’, sa Sirius. Han mindes de där ögonen, Remus kunde kolla på de, snällt men med en lätt klang av besvikelse, och till och med James i sina vildaste dagar kunde känna ett styng av dåligt samvete.
’’Och’’, sa Harry envist, ’’han tittade hela tiden bort mot flickorna vid sjön och hoppades att de skulle se honom!’’
’’Äsch, han gjorde sig alltid löjlig så fort Lily var i närheten’’, sa Sirius och ryckte på axlarna. ’’Han kunde inte låta bli att visa sig på styva linan så fort han fick syn på henne.’’
’’Hur kom det sig att hon gifte sig med honom? Hon avskydde ju honom!’’
’’Nä, det gjorde hon inte.’’
’’Hon började gå ut med honom under sjunde skolåret.’’
’’När han hade lugnat ner sig och inte var så kaxig längre.’’
’’Och hade slutat förhäxa folk bara för nöjes skull.’’
’’Även Snape?’’ sa Harry.
’’Tja...’’ Sa Remus och funderade snabbt på vad han skulle säga. ’’Snape var ett särskilt fall. Han försatt aldrig ett tillfälle att kasta förbannelser över James, så man kunde ju faktiskt inte vänta sig att James bara skulle finna sig i det, va?’’
’’Och min mamma tyckte det var okej?’’
’’Sanningen är att hon faktiskt inte visste särskilt mycket om det’’, sa Remus. ’’James tog ju inte med Snape på sina träffar med Lily och förhäxade honom mitt framför ögonen på henne.’’
Harry såg fortfarande inte övertygad ut. Sirius rynkade lätt på pannan och sa;
’’Hör på här. Din pappa var den bäste vän jag nånsin haft och han var en fin person. Massor med folk är idioter vid femton. Han växte ifrån det.’’
’’Ja, okej då’’, sa Harry motvilligt. ’’Jag trodde bara aldrig att jag skulle tycka synd om Snape.
’’På tal om det’’, sa plötsligt Remus. ’’Hur reagerade Snape när han upptäckte att du sett allt det här?’’
’’Han sa åt mig att han aldrig mer skulle undervisa mig i ocklumenering. Som om det vore en stor besvik...’’
’’Han sa vadå?’’ skrek Sirius lite väl högt.
’’Menar du allvar? Tänker han sluta ge dig lektioner?
’’Ja’’, sa Harry förbluffat. ’’Men det är okej, jag bryr mig inte...’’
’’Jag ska ge mig upp dit och tala ett ord med Snape!’’ sa Sirius och reste sig upp. Remus greppade tag i hans arm och drog ner honom igen.
’’Om nån ska tala med Snape så är det jag!’’ sa han. ’’Men Harry, först av allt måste du gå tillbaka till Snape och säga åt honom att han inte på några villkor får sluta att ge dig lektioner. När Dumbledore får höra...’’
’’Jag kan inte säga åt honom det, han skulle mörda mig!’’ sa Harry. ’’Ni såg honom inte när jag kom ut ur minnessållet!’’
’’Harry, det finns inget viktigare än att du lär dig ocklumenering!’’ sa Remus upprört. ’’Ingenting!’’
’’Okej, okej’’, sa Harry. ’’Jag ska... jag ska försöka säga nånting till honom. Men det kommer inte att bli...’’ Han tystnade och verkade lyssna efter ljud. ’’Är det där Krake på väg nerför trappan?’’
’’Nej’’, sa Sirius och kollade bakom sig. ’’Det måste vara hos dig.’’
’’Bäst jag ger mig iväg!’’ sa han och sen var han borta.
Det blev tyst i vardagsrummet på Grimmaldiplan.
’’Tror du han bara sa så där för att få oss att sluta tjata om Snape?’’
’’Nä’’, sa Remus. ’’Han blev nog inte glad åt vårt råd, men lyssnade gjorde han säkert.’’
Sirius tände en tändsticka och kastade in i brasan för att elden som nu bara var glöd skulle börja brinna igen.
’’Det var väl synd att han skulle se just det där minnet’’, sa han. ’’Istället för alla fina minnen med James’’.
’’Jag tror inte det finns så många fina minnen som inkluderar Snape och James tillsammans’’, sa Remus bittert.
’’Nej. Du har väl rätt...’’