Power (Ett rollspel för alla)

"Du... det kommer bli okej" sa Will lite tafatt. Han undrade vad hans gåva var. Den hade inte gett sig tillkänna ännu. Eller? Han kanske var avgiftande.
Will log trött, men sedan märkte han att Annabeth såg lite frånvarande ut. "Hallå? Hur är det?"

Lelia tittar ut. "Ja, det gör det visst" sa hon.

Francesca nickar och mumlar "Ja, det gör vi väl". Hon upptäcker att hon menar det.
Hon vänder sig om och går när hon känner något vått träffa sin näsa. Regn. Några sekunder senare känner hon fler droppar sälla sig till den första. Hon rynkar pannan och skyndar sig in. Maten får vänta. Istället tänder hon en cigarett medan hon går upp mot sitt rum.

Dominus koncentrerar sig på Annabeths tankar. Hon verkar en aning irriterad. Hennes svar är korthugget.
Han mumlar svagt "De ringde från sjukhuset. Om din far". Hans röst är lugn och resonerande. Han begraver de känslor av medlidande han har, medveten om att alla inte vill ta emot medlidande av en sådan som honom.

Liz huvud snurrar när hon försöker studera. Jävla feber.
Det är ganska löjligt, egentligen, att någon inte uppfunnit ett medel mot feber efter så många år. De måste ju vara totalt dumma i huvudet.
Liz bestämmer sig för att gå och lägga sig.

Annabeth ryckte till.
"Oj, förlåt. Öh, jag tror jag måste gå. Jag kan komma senare, om du vill ha sällskap." mumlade hon och gick därifrån, generad.
Väl ute blev hon jävligt irriterad.
"Tror du inte jag vet det? De ringde mig först av alla." tänkte hon kallt tillbaka. Ögonen var stormiga.
Varför behövde de påminna henne så mycket om honom just NU?! Först Will, men det var ju okej, han behövde veta vad som hände. Sedan sjukhuset. Och nu Dominus. Hon ville skrika av frustation, fast det skulle antagligen få toaletten att explodera eller något.
"Dominus, du har inget med det att göra. Lämna mig ifred."


((EDIT: Sorry att Annabeth är lite kylig mot Dominus, men det är liksom så hon är... XD Nä, men hon är lite sur just nu bara ))

Ariana vänder ansiktet upp mot himlen och vet att det mörka sminket som hon har på sig rinner nedför kinderna. Hennes hår blir vått och regnet slår som spön i backen inom loppet av några sekunder. Hon vänder ansiktet mot marken. Minnen ploppar upp i skallen som irriterande utslag som bara kommer tillbaka hela tiden. Hon spottar på marken och när Ariana tittar upp ser hon att det bara är hon kvar på skolgården, eller iallafall den delen av skolgården hon ser. Ariana tar tillfället i akt och drar upp sin ärm. Såren som under hennes tonår var sår hela tiden lyser röda mot den vita huden. Då minns hon ett par gånger hon skurit som Dominus - den perfekte kämpen, mentorn och brodern (enligt alla utom Ariana) - stoppat henne. (( Om det är OK. XD ))

Dominus tillåter sig själv att rynka pannan i frustration i några sekunder. Men irritationen håller inte i sig länge. Det här är trots allt vad han väntat sig. Folk vill oftast inte ha hjälp av okända.
"Annabeth, jag måste prata med dig. Inte såhär, utan öga mot öga. Kom till mitt kontor." fortsätter han. Han förutsätter att hon opponerar sig, men i så fall har han flera argument redo. Och det finns andra sätt att få folk att lyda.

Annabeth visste att Dominus lätt skulle kunna manipulera henne till att lyssna, men hon kände Dominus. Han skulle aldrig göra något sådant om han inte var tvungen.
Hon kände sig inte ledsen, eller tom. Hon kände sig lite sorgsen, men ändå...normal. Annabeth hade äntligen accepterat sin pappas död.
"Varför? Varför ska jag komma? Du vet själv. Du KÄNNER att jag mår bättre. Ska du förstöra det? Det med?" tänkte hon kyligt och allvarligt.

Dominus känner ett leende nudda hans läppar. Ja, han vet att hon mår bättre. En väldigt snabb återhämtning har hon haft. Men det förändrar inte faktumet att han måste prata med henne.
"Det finns saker att göra när någon dött, och jag tror du skulle föredra att vara delaktig" säger han.

Zeya tittade ut genom fönstret ett tag till, sedan gick hon tillbaka och satte sig i soffan.
"Jag tycker ändå att regn är helt okej, när det inte kommer vid fel tillfälle", sa hon.