Skriva av sig-tråden

Det kallas okunskap. -,-

För 1½ månad sedan flyttade jag över 100 mil för att börja universitetet i Kalmar.
Från början var allt hur bra som helst! Trevlig stad, fint rum, bra rumskompis osv. Sedan började skolan och jag träffade två tjejer som jag klickade direkt med! Vi har jätteroligt tillsammans och jag har kunnat vara mig själv till 100% sedan första början vilket känns awesomeeeee. Dock går vi en kurs som är svinsvår, och jag är jätterädd att jag inte ska klara den. Och på det.... dessa två tjejer bestämde sig idag, båda två, för att hoppa av.
Jag kan typ inte sluta gråta för det gör så ont. Självklart är det deras val, och jag stöttar deras beslut. Men just att jag funkade så bra med dom och jag var så glad över att allt (ok inte riktigt allt men nästan) för en gångs skull var så himla bra i mitt liv och så blir det såhär.... Ok jag känner några andra i klassen lite ytligt sådär så jag behöver förhoppningsvis inte vara ensam... men det kommer inte vara samma sak.

Nu känner jag att jag bara vill hoppa av jag med och flytta hem igen.

Min kompis som har varit min bästa vän i flera år har blivit taskig, bitsk, fientlig, och lyssnar inte på mig, min sanna vän, och alla killar! Hon är bara snäll mot sin bästa vän, och jag kan inte fatta att jag en gång har varit den vännen. Hon är jättetaskig, även mot de som inte har gjort ngt mot henne ochnu har hon blivit så mot mig också! Jag hade inte insett hur taskig hon egentligen är, men nu har jag berättat det för mamma, och det var jätteskönt.

Så här såg en konversation på skype ut:

Jag: Ok
Hon: Ehh?
Jag:Vgd?
Hon: E mäd bestigaaa Stellaaa
Jag:
Okej, kan jag ringa?
Hon:Nä.
Jag:Vrf?
Hon ärför!

Jag IRL: Men va? Hon är ju... jag trodde...
Ska försöka att inte vara med henne, bara min riktiga vänner, men vi är liksom i samma gäng, där de andra är trevliga men, inte hon och hennes följeslagare.

Min åttaåriga kusin är så fantastiskt gullig, och hennes dyrkan av mig är så söt.
Jag hoppas hon aldrig behöver må så dåligt som jag gjort. Aldrig.

Stör mig så sjukt mycket på en av mina vänner.
Hennes pappa dog för fyra eller fem år sedan och hon håller på att skriva saker som "OMFG, pappa jag saknar dig kom tillbaka blah blah blah" på facebook. Det är sjukt irriterande. Igår skrev hon "jag har gråtit varje kväll sen du dog" ...... Kära vän, jag har gråtit varje kväll och natt sen jag var fem år gammal och jag sitter inte och whinar över det på fb.
Hon är ledsen över att hennes pappa är död, jag är ledsen att min pappa har varit borta hela mitt liv.
Jag vet hur hon känner sig... Men man måste fortsätta framåt och inte leva i sina minnen.

kinshaw Kraam finaste Elin ♥ Det är aldrig lätt när de vänner man har i klassen hoppar av eller något och man står där själv och undrar vad tusan gör jag nu då?
Men kanske kan du lära känna någon annan i klassen? kanske finns det någon fler du kan klicka bra med?
Det må inte va samma sak men allt förändras. Till exempel så umgicks jag inte alls med samma personer som jag umgicks med från början när jag började plugga på uni. Och de personer jag kom närmast träffade jag senare under åren.
Så kämpa lite till innan du ger upp ♥ För du vill ju det här, och det vore ju tråkigt om du skulle ge upp och ångra dig sen!

Jag finns på uggla, fb och sms/fånen om du vill skriva/prata ♥ Bara att höra av dig när som helst om du vill! : )

träffade kuratorn för första gången igår. Det var sjukt nervöst, satt och skakade hela tiden av nervositet...

men jag har tid hos henne snart igen, och hon har ordnat så att jag ska få träffa skolsystern pga min trötthet.

Kändes det bra efteråt?

ja jag saknar verkligen den gamla kuratorn, men hon jag pratar med nu verkar bra hon också.