Är det svårt att älska och bli älskad?

a-a-a-a-a-a-a-a-a-w-e-e-e-e-e-s-o-o-o-m-e-e-e-!-♥

AWESOME!!!!!

Rätt bra, eller fullkomligt bäst stämmer nog!

Du är så himla begåvad! skriv mera!! ♥

Bombarda är bäst!!!!

Håller helt klart med!!! Men vad skulle jag annars göra?

Tack så jätte mycket för era underbara och värmande komplimanger Hoppas ni inte tappat intresset för min fanfic för att det tar lång tid mellan inläggen ♥
Här är i alla fall ett kapitel till.

Kapitel 48:

Jag brydde mig inte ens om att svara på min pappas hjärtskärande brev. Om jag nu ens skulle kalla honom för just pappa. Han hade aldrig ställt upp för mig, aldrig.

- George ?
- Ja?
- Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, sa jag och log kärleksfullt mot min kille.
Hans ögon började tindra av lycka och hans sockersöta leende blev allt större.
- Ååh Conny, jag älskar dig med! sa han och omslöt mig i sin famn.
Jag höjde mitt ansikte för att möte de choklad bruna ögonen, han gav mig en mjuk kyss som fick hela min kropp att explodera.
Mina läppar besvarade hans. Kyssen på gick i en evighet och jag ville inte att den skulle ta slut.
Men sånt kan man ju inte räkna med om killen har en tvillingbror.
Bara sekunden senare kom Fred in genom porträtthålet och busvisslade genast när han såg oss.
Mina kinder blev alldeles rosenröda, han skulle alltid göra hela situationen så pinsam. Jag såg hur George gav mördande blickar åt sin bror, som bara skrattade.

Under kvällsmaten i stora salen satt jag tillsammans med tvillingarna och Olivia. Köttgrytan tillsammans med den perfekt kokta potatisen var ljuvlig.
Jag var glad över att Fred hittat en tjej som han faktiskt verkar gilla.
- Posten är här! utbrast Olivia och pekade mot taket.
En stor mängd med ugglor flög vilt genom det stora rummet och brev efter brev dalade sakta ner till elever vid de olika borden.
Lite längre ner vid Gryffindor bordet hörde man hur en hög ilsken röst bröt ut i ett illvrål.
- Neville Longbottom hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att inte somna på lektionerna, det har gått för långt. När du kommer hem över lovet ska vi ha ett allvarligt snack. Den hesa rösten ekade genom salen tillsammans med resten av elevskarans höga skratt.
Stackars Neville, ännu ett illvrål.
- Conny ska du inte öppna ditt brev? undrade Fred förhoppningsfullt.
- Ååh, jo visst. Jag hade inte märkt att jag fått ett ens.

Conny Hamilton stod det på framsidan.
Sakta började jag veckla upp pergamentbiten som lång inuti kuvertet.

Under gårdagens samtal med min nya underbara hustru fick jag reda på en väldigt märklig sak. Hennes äldsta dotter som är 16 år går inte på ett internat långt ifrån London. Hon är ganska speciell, hon har en underlig gåva precis som du har. Hon är en magiker och kan trolla. Ja som du nu kanske har listat ut så går hon också på Howarts eller vad den nu hette.
ÅÅh juste det, hon heter Olivia Stewart. Hälsa från hennes mamma och mig.

En stor klump satte sig i halsen på mig, min blick tittade upp och mötte Olivias blå gröna ögon.
Jag reste mig sakta upp och var på väg att vända mig om och gå där ifrån men hejdade mig.
- Jag ska hälsa från din mamma..... och min pappa.
Efter de orden rusade jag ut ur rummet och in till sällskapsrummet. Tår efter tår rann sakta nerför mina kinder.

~ Olivias perspektiv ~

Jag ska hälsa från din mamma..... och min pappa. De orden ekade högt i mitt tomma huvud. Jag var stum, vad menade hon?
Min blick var fäst på tallriken framför mig, och jag hade ingen lust att röra den.
- Olivia? varför sa hon så? frågade Fred förvånat.
- Ja, jag vet inte. Stammade jag fram.
George och stirrade förvånat mot dörren som hans flickvän just lämnat men bara några sekunder senare var även han borta.

~ Georges perspektiv ~

Jag rusade genom slottet och mina steg ekade högt mellan de grå stenväggarna. Vad hade stått i brevet hon fått? Vad hade hon menat med de som hon sa till Olivia? Frågorna susade genom mitt huvud medan jag sprang in i sällskapsrummet i hopp om att hon var där.
Men det var hon inte, snabbt sprang jag upp till hennes sovsal och knackade på.
- Conny är du där?
Inget svar, inte ens ett ända ljud från henne. Allt var bara tyst.
Var fan hade hon tagit vägen?

Åh så inihelvete braaaaaaa ! Jag sitter på bion och jag skiter fullständigt i den nu ! Du är så inihelvete underbar ! Och du skriver så underbart bra ! Älskar dig och din underbara fanfic Bombarda !

Jättebra!