prs med ingetledigt

- Vi behöver information, sa killen.
Han granskade Jack upp och ner och skrev ner några saker.
- Har du någon flickvän eller något sånt eller är hon din flickvän? Frågade killen.

- Hon är min syster och nej, jag har ingen flickvän. Vad ska ni med all den här informationen till? Frågade jag rastlöst.

- Som om du passar till att ta hand om henne eller om hon måste skickas till fosterhem, sa killen.

Orden kom som en käftsmäll.
- Nej! Jag klarar det, jag lovar. Jag hade en dålig dag bara. Vi har redan gått igenom den processen med soc när våra föräldrar dog och de ansåg mig lämplig att ta hand om henne! Snälla ta henne inte ifrån mig! Sa jag och tårarna började rinna från mina kinder.

Killen kollade på honom.
- Det ska jag inte heller, sa han.

Jag insåg att jag hade hållt andan och andades ut.
- Tack så sjukt mycket! Sa jag lite för högt och fick lust att krama om honom.
Men det gjorde jag inte, lite vett hade jag allt kvar.

Jag var avsvimmad.
- Nu måste vi till sjukhuset, sa killen och hoppade in i ambulansen.
- Hoppa in där bak, sa han.

- Visst, svarade jag och hoppade in.
Under hela resan höll jag henne i handen, livrädd att hon skulle lämna mig ensam.

Jag hostade till och öppnade ögonen.
- Jack, sa jag svagt.

Jag ryckte till av hennes röst.
- Beca! Ropade jag förvånat och kramade om henne.