(ORP) Hide, run, survive

(men Cate då :c)

(Cate är med Ellie och Elsa, säger vi)

(Åh, förlåt :c Aa, Cate är med Ellie och Elsa!)
Marbelle
Jag verkar ha sovit, och när jag vaknar igen är jag mycket piggare. Jag försöker sätta mig upp men stoppas oväntat av någon form av kedjor som sitter vid mina ben och armar. Jag svär tyst. Så lätt kommer jag uppenbarligen inte undan. Jag sneglar ut genom ett fönster och märker att jag kan se ett rum där inne. Ett rum där Olivia står. Jag överväldigas av skuldkänslor och oro, men trycker undan känslorna. Jag måste få Olivia att se mig, att förstå att jag ska rädda henne.

Olivia:
Smith rör sig mot mig. Han ler stort.
"Så, du kom tillbaka?", säger han och skrattar. Han ger mig två örfilar, och jag känner hur tårarna bränner i ögonen.

Marbelle
Jag gnyr till när han slår henne, som om det var mig han slog och ilskan tar över igen. Jag försöker förgäves ta mig loss, men det hjälper inte. Istället skapar kedjorna ett högt skramlande ljud och soldaten i rummet med Olivia ser på mig, ser min blick på Olivia. Fylld av skrämd kärlek. Han ler, tecknar åt mannen som slog Olivia att vänta och går ut ur rummet, innan jag hunnit greppa situationen är han inne hos mig och låser upp mina kedjor. Han binder istället ihop mina händer och fötter. Sedan lyfter han upp mig, lika lätt som om jag vore en säck potatis och bär in mig till Olivia. Släpper mig hårt på golvet.
- Jag tänkte, säger han till mannen, Att fysisk tortyr inte hjälper. Om man däremot låter någon se på medans dennes älskade skadas, så är den beredd att göra vad som helst. Jag ser förskrämt på Olivia. Menar de henne eller mig? Jag vet inte vad som vore värst.

Olivia:
"Nej. Snälla, skada henne inte..", säger jag högt och bestämt.
"Vi skadar henne inte", börjar Smith, "om du går över till oss. Du kan alla rebellernas planer, och mycket om vapen."

Marbelle
Jag ser intensivt på Olivia, försöker få henne att inse att jag kan ta smärtan.
- Det är okej, Olivia. Jag fick smärtstillande nyss, de kan inte skada mig så mycket. Det är i alla fall nästan sant. Hon får bara inte göra det för min skull. Mannen sparkar mig i magen och luften går ur mig. Jag måste anstränga mig för att inte skrika högt.
- Åh, kan vi inte? Säger han och ler medans jag kippar efter luft.

Olivia:
Nu rinner tårarna. Jag orkar inte hålla dem kvar längre.
"Ni får inte", säger jag, och lyckas nå Marbelles hand.

Elsa:
"ERA J*VLA SKITSTÖVLAR!", skriker jag och rycker vilt mot gallret.
"JAG HATAR ER!", fräser jag och sparkar och försöker ta grepp av en av soldaterna.
Han slår mot mitt ansikte som är tryckt mot gallret, men jag hinner dra loss det så hans knogar pressas hårt mot gallret.
Han skriker av smärta och jag flinar.
När han går en liten bit bort känner jag något kallt mot hunden som drar sig uppåt.
Mitt armband.
Det blir liksom.. Ett med min arm.
Och sen bildas det till en såg.
Utan att tveka pressar jag såg-armen mot gallret och med ett brak välter det.
Soldaten skriker och springer, men jag tar fram pistolen och kastar den mot hans huvud.
Järnet träffar hans huvud och han faller medvetslös till marken.
"Nu går vi härifrån", fräser jag och känner hur det kalla rinner av, och blir armband igen.

(Hennes händer är kinda fastbundna hehe )
Marbelle
- Det är okej... Jag lovar. Flämtar jag och vet att mitt ansikte avslöjar motsatsen. Smith böjer sig ner och drar upp mig på fötter.
- Se på mig, du ska se på mig när jag talar med dig. Säger han hårt och jag möter skälvande hans blick. Han örfilar mig så hårt att jag skulle falla om han inte höll i mig. Tårar väller upp i mina ögon.