Prs(Dragon Fantasy)

Uriah suckade tungt. "Äsch. Skit i det bara.." mumlade han och satte sig upp i sängen. Han fick ett glas ambriosa som han sörplade i sig snabbt. Han ställde sedan ifrån sig glaset och såg på Mina med ledsam blick."Du behöver inte säga något." mumlade han. Plötsligt kom Arnold in springandes.

"Jag ska, när jag är redo, när vi är själva." mumlade Mina fram skulle hon visa känslor, svaga, gråta var det ensam med Uriah.
Hon såg upp då Arnold kom och hälsade lätt även om det säkert var Uriah han ville besöka.

Uriah nickade kort och hade sedan uppmärksamheten mot Arnold, som kom rusandes mot dem. "Hey!" utbrast han och kramade Uriah. Uriah klappade Arnold lätt på ryggen. "Det var ett tag sedan!" log de i kör.
Arnold slog sig ner på en stol medan Uriah sjönk ner i sängen igen. Arnold berättade om sin nya flickvän och att han skulle ut på uppdrag. Uriah lyssnade halvhjärtat och hummade och nickade på rätt ställen. Så kom Arnold fram till en viktig sak: "Keiron mår inte särskilt bra.." sade han. Uriah stelnade. "Vad har hänt?" frågade han Arnold lågt. Arnolds blick mörknade.
"Minas farsa är en idiot, han passar bättre död. Den jäveln vill bara ha makt! Jag fattar inte hur han kunde sticka in sin hand in i Keirons buk, jag menar, VILKEN NORMAL MÄNNISKA GÖE SÅ EGENTLIGEN!?!? I och för sig är ju han psykopat men ändå! Jag blir så himla arg!!"

Mina stirrade på Arnold med blixtrande ögon.
"Vet du att det är min far du talar om?" skriker hon åt honom och springer därifrån ut i skogen med tårarna rinnandes längst kinderna. Hon sprang och sprang och sprang långt in i skogen tills hon snubblade över en rot och föll ihop skakandes av gråt.

(Erhm.... Det var Arnold som sa det där x.x)

(Sorry ändrar det till Arnold, hon blir upprörd vilket som xD)

(Hah, it's ok, jag förstod nästan att hon skulle bli det. Hade själv blivit rätt pissed off om någon snacka skit om min pappa rakt framför mig...)

Uriah hann inte reagera innan Mina var borta. Han ropade efter henne. Han såg oroligt bot dit hon försvunnit. "Oops..." mumlade Arnold. Uriah suckade och klappade Arnold lätt på axeln, "Det löser sig Arnold. Jag kan dock inte springa efter. Skulle du vilja hämta henne åt mig?"

Mina låg på marken hopkurad och tårarna rinnande för att säga hade hon fastnat med foten och orkade inte ta sig loss. Fan, hur kunde han säga så om hennes far? Hon orkade inte mer.

Arnold sprang efter Mina, hittade och bar henne tillbaka. Han bad inte om e
förlåtelse då han stod fast vid sin åsikt, men sa heller inget annat ändå. Uriah väntade tålmodigt på dem i sin säng. Han ogillade att inte kunna göra något själv.

Mina rörde sig inte, orkade inte senare skulle hon säkert ge sig på Arnold för hans ord.Då de kom ryckte Mina sig ur Arnolds famn och linkade till Uriah och föll ner på hans säng hon hade vrickat foten.
"Fattar du inte att jag älskar min far." sa Mina ynkligt och lutade sig mot Uriah.