PRS(fashion7)

(Haha, boken jag nyss läste ut smittade av sig sin sorglighet på mig XD
Men jag vet inte.....Det känns inte som TOP skulle göra nåt sånt..kan det inte vara så att hon går till sjön för att dränka sig, ångrar sig, men lämnar TOP ändå - utan att ens säga att hon lever - och så lever de åtskilda ett tag och är allmänt ledsna??)

(Det låter lite bättre, och så kanske det blir värsta stora glädjeåterföreingen då de träffar varandra igen, kanske av en slump ute i skogen eller något xD Känner att jag behöver någon glädje, har den opassande egenskapen att leva mig in i saker för mycket och bara jag läser något får jag berättelsen, rollets, ff, whatevers känslor för stunden xD)

Elenora gick tillslut efter att han mumlat igen att hon älskade honom. Det kändes som en evighet men samtidigt gick det på några sekunder innan hon stod vid sjön och hade vattnet ända upp till axlarna. Hon sjönk ner i vattnet, men så fort hon kände det i sina lungor for hon genast upp, hostandes och nästan spyendes. Hon kunde inte...Det var som om något hindrade henne. Hon kunde inte...
Virrig och förvirrad tog hon sig ur sjön men inte tillbaka till Top, utan bara djupare i skogen.

(Glädje vid första ögonkastet....okej fast kanske chock först?? För alltså, TOP kommer vara det iaf, han trodde ju liksom hon var död XD
Har samma problem med roll hahahah)

TOP låg kvar i en förtvivlad hög på golvet.

(Liksom, när typ Mona var asledsen i vårt andra roll satt jag bara här och *Omg måste fixa henne glad ;(* xD)

Elenora förstod inte hur hon hade klarat sig ute i skogen, hon hade hittat ett övergivet litet skjul där det fanns lite torr ved och några gamla knivar, men ändå. Hon hade varit så förvirrad och förtvivlad, över allt. Det var knappt som hon fått i sig något att äta, så hon hade gått ner i vikt.
Hon visste inte hur lång tid det hade gått sedan hon försökt dränka sig, veckor, kanske någon månad till och med...Och på hela den tiden hade hon inte sett Top. Hon visste inte varför hon inte gått tillbaka, hon hade intalat sig att det var bäst, att Top skulle ha det bättre utan en fragil och krossad människa...
Nu var Elenora ute och försökte hitta något att äta, hon plockade bär och svamp. Om man såg henne skulle man nog ha svårt att känna igen henne först, klänningen var trasig och smutsig, håret även smutsigt och tovigt. Och hon hade rivmärken och var smutsig hela hon. En monsterfågel hade försökt äta henne en dag, men hon hade lyckats ta sig till skjulet och då klarat sig.

(I feel you sis :' )

Tops senaste månad hade var rätt suddig. Allt var som om sett bakom en glasvägg, det var han som gjorde dagen men han kunde inte själv uppfatta den och förstå den. Allt fler människor hade han ätit. Utan Elenora blev han hungrigare, svagare.
Den dagen var han ute och jagade i en skog långt bort. Hans nu mycket ärrade ansikte - bokstavligt talat - såg ut att vara känslolöst, som vilket annat monsters som helst.

Elenora gick längre och längre bort från 'sina' områden då hon inte hittade så mycket. Och hon var ganska hungrig nu...Tillslut så kände hon inte igen sig alls...
Hon hörde plötsligt en monsterfågels skrikande och började genast springa, men hon hann inte långt innan hon själv skrek så högt att det nog ekade bort till ben. Hon satt fast, hennes fot. I en björnfälla. Hon såg stirrade ner på sin blodiga fot, en aning förundrad att den fortfarande satt kvar på hennes ben, björnfällan var vass och för varje rörelse flämtade hon högt av smärta. Men hon brydde sig på ett sätt inte om smärtan, det kändes lättare då att uthärda smärtan att inte vara med Top.

(Hah tänker jätte mycket på My Chemicals Romance sång "Famous last words" nu till den här rollet xD)

När liten av blod nådde TOPs näsborrar morrade han ljudligt och sprang i den riktningen.

Elenora andades tyngre och hon drog fram en kniv hon hade då monsterfågeln nådde fram till henne. Den kom över henne, men hon lyckades skada den så mycket med kniven att den låg stilla bredvid henne tillslut. Hon koncentrerade sig på björnfällan sedan. Hon tog kniven och försökte få upp den. Enda resultatet var ett till skrik av smärta. Hon kastade bakåt med huvudet och bet ihop för att inte göra fler ljud ifrån sig. Hon stelnade till då hon hörde steg, springande steg...Kanske en monstervarg eller något värre! Hon försökte få loss sin fot igen men bara mer blod kom.

Top morrade högre då lukten blev starkare. Han hade än inte märkt att det var Elenora när han med hotfulla och röda ögon stirrade på henne och cirkulerade runt henne. Han blottade sina tänder. De var slipade...

Elenora verkade inte riktigt heller märka att det var Top då hon än mer förtvivlat försökte ta sig loss. Tillslut gav hon upp och sjönk ihop på marken. "Ät mig bara" mumlade hon. "Jag har ändå inget att leva för nu...". Hon såg upp på monstret, i hans ögon och hon stelnade till då. Kunde det vara? "Top?". Hon började darra, av smärta och av sina känslor. "Top! Det är jag, Elenora...". Hon kved igen då hon rört på foten och det började flimra framför ögonen.