I en förändrad värld (Roll för alla)

[Jaha... Är hon där... O_o]

Fanny tittade in i bagageutrymmet och såg på kedjorna.
"Måste vi ha på oss dom?" frågade hon tveksamt.

[Bra ]

"Så, ska jag vara soldat?" fågade Lissy. "Eller är jag för liten?" Hon trodde inte attt det skulle bli ett problem, men man kunde aldrig vara alltför säker. Men, tja, den främsta aanledningen till att hon ville vara soldat var att hon ville behålla knivarna. De hon redan hade var gamla och oslipade, och hon hade aldrig sett ett parsom var lika skarpa som de här var. Hon hoppades att de skulle bli hennes bästa vänner i strid nu. Frågan var ju bara hur liten en kvinnlig soldat/vakt/sak kunde vara.

”Jag antar det”, sade Jenna till Fanny.
Hon vände sig emot Sten då han kom tillbaka med fem stycken uniformer.
”Jag tog några som jag antog skulle passa er”, sade han och Jenna gick fram till honom och tog dem.
Hon räckte dem emot Vanessa och Lissy.
”Byt om. Om du tror att du klarar av det, det är svårare att spela soldat än att vara fånge. Lissy, du måste ha ett skjutvapen också.”
Jenna la pistolen som hon hade tagit på passagerarsätet då hon antog att Lissy inte lärt sig köra och att det skulle bli Vanessas uppgift.
”Okej, ta av er alla vapen och skyddsvästar. Lägg vapen och annan utrustning som är troligt att vi skulle ha på oss och lägg i baksätet” sade Jenna vänd emot Stella, Lissy och Olivia.
Sedan fängslade Jenna sig själv och la sig längst in i bagageutrymmet, väntandes på de andra.
”Vi måste hitta på en coverstory också”, ropade Jenna ut till de andra medan hon väntade.

Lissy tog på sig uniformen och hämtade tveksamt ett automatvapen. Hon hade hoppats att hon skulle slippa, men hon antog att det bara var fånigt. Hon tänkte i alla fall inte använda det. Så diskret hon kunde gömde hon knivarna i ärmen. Skulle hon inte använda kulor ville hon ha dem att försvara sig med. Sedan satte hon sig bredvid förarsätet. Då slog en tanke henne. Veras vänners liv hängde på hennes och Vanessas axlar nu. Om de gjorde fel och avslöjade dem, så kunde vakterna döda dem alla.

Vanessa tittade ner på uniformen , Den passade underligt nog bra . Hon satte sig i förarsättet brevid Lissy. " Ja" skriker hon som svar på Jennas ord " Har någon på gång" . För hennes skulle nog inte bli lika `värklighets`trogen. Tvåsoldater som skulle hälsa på sin farmor och sedan snubblade på ett par flyktingar är inte precis det hon kallar så pass bra undecovergrej , så hon bestämde sig för att hålla tyst om den saken .

Jenna tryckte sig in emot baksättet, något skar in i hennes rygg men hon kunde inte förstå vad.
”Inte direkt, men ni kan ha varit ute letat efter rymlingar. Många av oss är ju trotts allt det.”
Jenna försökte hålla sina andetag lugna. Det var allt hon kunde göra ifrån att bryta ihop och börja gråta eller ännu värre, försvinna in i något panikartat tillstånd. Verkligheten hade slagit henne. Hon var på väg tillbaka, hon hade inte funderat över det så mycket men nu skulle hon ha en hel bilfärd att fundera över vad dem skulle göra med henne. Överste Rydén skulle verkligen bli glad utav att se henne, särskilt då två av Jennas vakter dött i samband med hennes flykt. Han skulle vilja hämnas, det kände hon på sig.
”Jag antar ni har brännmärken eller något som indikerar sanningen i det”, konstaterade Jenna.
Det var i alla fall vad de gett henne. En tatuering, några siffror som sade var ifrån hon var och vilken fånge. Den satt i hennes nacke men doldes av hennes långa hår, även om hon hade det uppsatt i tofsen som hon brukade kunde man inte se den. Hon lät sina fingernaglar, det som var kvar av dem borras in i handflatorna samtidigt som hon bet sig hårt i kinden. Det hjälpte att hålla paniken borta.

"Ja, soldaterna brukar ju jaga rymlingar över hela landet" sa Lissy "Men vi kanske måste säga var vi hittade er. Annars kanske de inte tror oss. Någon som vet ett bra ställe, där det inte bor flyktingar?"

"Det finns en hamnstad några mil bort som är helt öde..." svarade Fanny medans hon fastkedjade sig själv inne i bilen.
Kedjorna skavde mot handlederna. Pilbågen och koget hade hon lagt bredvid sig.
"Hur ska vi göra med vapnerna?" frågade hon. "Soldaterna tar säkert ifrån oss dem."
Hon ville inte förlora sin kniv och sin pilbåge. De var hennes käraste ägodelar.

”Lägg dem i baksätet”, sade Jenna. ”Om riktiga soldater hittat oss hade dem inte låtit oss behålla dem.”