Power (Ett rollspel för alla)

Will såg stumt på henne, men vågade inte möta ögonen. Han visste inte vad han skulle säga. Ingen nära annhörig hade dött för honom, så det var svårt att säga något bra.
"Jag... Jag är ledsen" var det bästa han kom på. "
Men vänta. När du säger 'mycket kan förändrad' vad menar du då?"

((Nu blir det både lite Francesca och lite Dominus.))
Francesca känner sig lite besvärad. Det är som om det här med de Utvalda skärmar av henne från andra. Som om hon inte hör till samma ras längre. Det är redan så mycket hon inte kan berätta, andra saker än att tjuvröka på rummet. Varför ska det vara just hon? Jävla Ariana, och Dominus. Hon vill inte bli besatt och behöva utkämpa någon strid. Fast vad är det för mening med att tänka så. Nu sitter hon fast i skiten, som hon sa till Annabeth. Hon avbryts i sina tankegångar av att hennes mage kurrar. Hon har visst inga problem med att sova sig igenom måltider, men nu när hon är vaken är hon faktiskt hungrig.
Hon försöker att låta avslappnad när hon säger "Eh, som du kanske märkte är jag lite hungrig, så jag går och kollar in vad vi får för skit idag".

Dominus lägger på luren med en smäll. Han hoppas verkligen att den som meddelar Annabeth är mer finkänslig. Han känner ett styng av sorg för sin Utvalda, ensam i världen. Han kanske ska prata lite med henne. Han har inte använt sig av telepati på länge, för vem skulle han pratat med? Men teorin är enkel och om han koncentrerar sig blir det nog inte så svårt.
Han sträcker ut sitt medvetande och koncentrerar sig på Annabeth. I sjukhusflygeln (ja, det måste vara en flygel) är hon tydligen. Han fokuserar på henne och mumlar svagt "Annabeth?".

Lelia vet inte vad hon ska säga. "Em...Vad är ditt favorit ämne?" undrar hon lite osäkert.

"NO", sa Zeya direkt. "Och ditt?"

"NO är kul" säger Lelia. "Musik" fortsätter hon med ett leende.

"Aja, ses kanske." Svarar Ariana med ett snett nonchalant leende och väntar på att hon ska gå. Hon behöver kolla upp lite saker och att möjligheten att ta sig in i Dominus hjärna får henne nyfiken. Hon är mycket starkare nu än hon var som tonåring då hon försökte första gången, så varför inte ta sig in i broderns huvud och se om han är lika idiotisk som hon tror att han är. Men hon undrar varför han inte tog hennes liv på en gång. Dominus måste ju kunna göra det, om den av henne kallad mentor-polisen kan göra det skulle det vara ofattbart att han inte kan.

Annabeths ögon var stormiga och allvarliga.
"Nej, det gör inget. Och, jag menar, när jag lämnade mitt hem för bara några dagar sedan kändes allt... normalt. Sedan så var man helt plötsligt en Välsignad med en Gåva... Jag flippade verkligen ur när jag insåg att jag hade vattenkrafter. Nu är min pappa är död, är allt upp-och-ner."
Plötsligt insåg Annabeth avd hon höll på nu, och rodnade.
"Förlåt mig. Det här måste vara riktigt generande för dig... Öh, jag har mina svar, och jag kan gå, om du inte behöver något mer...?"
Plötsligt hördes en röst i Annabeths huvud.
Hon kände igen den, och blev lite irriterad. Hon skickade tillbaka en tanke, och hoppas det funkade;
"Vad vill du, Dominus?"

"Tänkte väl det", sa Zeya leende. "Hur mycket är klockan föressten?"

Lelia ler. "Jag vet inte riktigt. Lite efter lunchtid antar jag" säger hon och tittar sig omkring efter en klocka.

((Är skoldagen slut eller? xP))

"Okej", sa Zeya.
Då hörde hon att det smattrademot rutan och hon kollade ut genom fönstret. Det spöregnade. ((?))
"Oj, det regnar", sa hon till Leila.