Förändrad värld Lupple & Medi

Rafael såg på henne. " Lever han?" Frågade han snabbt. "Slår hans hjärta Rhiannon?" Frågade han allvarligt.

"Ja!" Hon såg helt förkrossad ut och nickade.
"Han lever men han är snart borta. Snälla ge mig en platssökare." Hon såg sig om.

Rafael såg på henne med stora ögon. Han ryckte fram sin telefon och tog fram kartan. " Vart?" Sa Rafael snabbt. Att rädda pojken vore ännu svårare, med all media men att låta pojken dö var inte ett alternativ.

Hon torkade tårarna och hon drog ett djupt andetag. Hon visade snart en plats som kanske var en timme från där de satt.
"Där. I en brunn nära ett hus. Ingen är i närheten."

Han nickade sakta. Han visste precis vart det var. Han kunde vara där på tio minuter. Han pojken på ett sjukhus om kanske tjugo minuter. " Jag springer." Sa han till Theodore och tog sig sedan ut från huset och började springa.

Hon såg på honom och grät nu tyst. Vad hade hänt? Trött lutade hon sig mot Theodore som stoppade om henne med en filt.
"Det är okej. Sov om du kan." Viskade han tyst.

Regnet piskade i hans ansikte när han nådde brunnen. Pojken var i oerhört dåligt skick och höll på att drukna. Han fick upp pojken. Lindade om honom med sin jacka och började springa till sjukhuset. Gav honom någon droppe av sitt blod för att klara resan. Väl framme tog han sig osedd in i sjukhuset. La pojken i ett tomt rum och larmade i rummet innan han lämnade sjukhuset. Han hörde uppståndelsen när pojken upptäcktes och deras akutläge för att rädda hans liv. Rafael tog sig hemåt igen. Väl inne i huset var han skyblöt. Han gick in till sin bror. " Om han inte blir dömd så.."sa han med en menade blick men tystnade när han såg Rhiannon. Sov hon?

Rhiannon hade lyckats att somna när Rafael kom tillbaka. Hon satt i Theodores famn eftersom hon hade varit otröstlig.
Theodore såg upp och nickade.
"Ja." Viskade han och fortsatte med att vagga henne som om hon var ett barn. Han såg på honom och suckade.
"Innan du dömer mig och hatar börjar hata mig. Jag lade ner lite lugnande i hennes te. Du såg själv hur upprörd hon var. " Han såg på den sovande flickan som verkade helt avslappnad.

Han nickade sakta. " Det är inte mig emot. " Sa han ärligt och satte sig ned i soffan för att ta över vaggandet. "Pojken var helt förstörd. Jag hoppas de kan rädda honom. " Viskade han.

Han lyfte över henne och nickade.
"Jag vill veta hur hon visste det här...." Sa han och log ömt.
"Imorgon vill jag att du berömmer henne och händer detta igen. Så ger du henne mobilen utan att tveka.."