(PM)Albus Potter

meeeeeeeeer

hate my life
nog om mig, ÄLSKAR DENnA FF

Sluta Du är jättesnäll, du är värd ett superliv! ♥

äh nog om mig

love you ♥

vad bra....när är du klar med läxorna?

Jag är klar Nästan klar med kapitet också
Vendela: Du är bäst ♥

nej du är ♥

åh! vad bra!

vill läsa nuu -.-

Bra, då får du det Ett låååångt kap

33 - Amortentia, Veratiseum och Polyjuice-elixir

"Albus? Albus! VAKNA!”
Albus vaknade med ett ryck. Det var någon som skakade honom. Han hade ju sovit så bra.
"Vaäre?” mumlade han.
”Du måste gå upp!”
Albus slog upp ögonen. Han stirrade plötsligt rakt in i Scos ljusgråa ögon. Albus sträckte trött på sig och vände sig sedan om i sängen med en låg snarkning.
”Albus! Våran lektion börjar om tjugo minuter!” skrek Sco. Albus satte sig käpprakt upp i sängen.
”Tjugo minuter!?” skrek han. ”Men varför väckte du mig inte tidigare!” utbrast Albus dumt.
”Jag kanske också var trött”, mumlade Sco med ett flin. ”Men skynda dig nu!”
Albus drog snabbt på sig sin Hogwartsklädnad. Sedan sprang han och Sco ner för alla trappor till stora salen. De slog sig ner vid gryffindorbordet som var fyllt till ungefär en fjärdedel. De flesta hade nog redan ätit.
”Vad har vi för lektion?” frågade Albus då han tog en paus från att hälla i sig gröten.
”Tyollicksont”, mumlade Sco med munnen full av sin egen gröt som han slevade i sig.
”Okej”, sa Albus. Trolldryckskonst alltså. Han hade lärt sig Scos prata-med-mat-i-munnen språk utantill. Sco gjorde det rätt ofta, och Ellie blev galen på det.
Efter en hastig frukost sprang de ner för den långa trappan till fängelsehålorna. Albus kunde känna hur gröten skvalpade runt i hans uppsvällda mage. Han blev lätt illamående.
De kom fem minuter för sent till lektionen, men professor Snigelhorn välkomnade dem varmt. Att det stank av en stark, mystisk lukt gjorde inte illamåendet bättre.
De skulle tydligen ha lektion med slytherineleverna igen. Det kändes som om alla trolldryckslektioner var med dem. Albus rynkade lätt på näsan på grund av lukten och såg sedan att stanken kom från ett bord där det stod fem olika kittlar med olika trolldrycker i. Från en av dem pustade isblå silverånga ut och från en annan rök det kraftigt.
Ellie satt ensam vid ett bord längst fram och hon nickade mot Albus och Sco att de skulle sätta sig där.
”Vad har ni hållit hus?” viskade Ellie i mungipan då de slog sig ner.
”Försovit oss”, mumlade Sco. Sedan vände de huvudena framåt.
”Jaha, dåså”, sa professor Snigelhorn. ”Då var alla här! Idag ska vi undersöka fem olika sorters trolldrycker och titta närmare på dem. Om alla vill vara så snälla att komma fram hit…”
Det hördes raspande ljud då stolarna drogs ut och eleverna skyndade sig fram för att få bra platser. Albus, Ellie och Sco kom fram först av alla. Det enda som var negativt med det var att den förfärliga stanken blev värre.
”Vi kommer att gå igenom alla dessa trolldrycker var för sig. Vi börjar med den här”, sa professor Snigelhorn och pekade på den första kitteln. ”Är det någon som vet vad den kallas?”
Ingen räckte upp handen. ”Nåväl, den är inte särskilt lätt att känna igen. Den kallas Svällösning. Om en kroppsdel skulle komma i kontakt med denna trolldryck så får den kroppsdelen att svälla upp. Lite läskigt kanske, men som tur var finns det botemedel”, sa professor Snigelhorn. Albus såg hur Sco lyssnade intensivt. Hans favoritämne var trolldryckskonst.
”Några frågor? Nähä, då tar vi nästa då”, hojtade professor Snigelhorn.
”Är det någon som vet vad den här kallas då?” han pekade på nästa kittel. Ur den steg en spiralliknande ånga och själva trolldrycken var pärlemorskimrande. Sco sträckte plötsligt upp handen i vädret.
”Ja, Mr Malfoy?” sa professor Snigelhorn vänligt.
”Den kallas Amortentia”, sa Sco. ”Det är världens starkaste kärleksdryck.”
Albus blev förvånad. Han visste visserligen att Sco älskade trolldrycker, men inte visste han att han hade läst extra om det.
”Mycket bra Mr Malfoy!” Hojtade professor Snigelhorn. ”Tio poäng till gryffindor!”
Ellie och Albus utbytte glada blickar.
”Åh nej”, mumlade professor Snigelhorn. ”Seså, håll er undan från den där.”
Ellie hade börjat fnissa. Albus undrade varför, men sedan förstod han. Tre tjejer från Slytherin hade långsamt dragits mot kärleksdrycken och börjat sniffa drömmande i luften. När professor Snigelhorn sa till dem drog de sig hastigt bakåt med blossande röda kinder. Albus svalde en fnissattack.
”Jaha, nästa då. Är det någon som vet vad det här är för en dryck?” frågade professor Snigelhorn och pekade på kittel nummer tre. Den här trolldrycken var genomskinlig.
”Jag vet!” sa Sco och viftade med handen i vädret.
”Ja, Mr Malfoy? Sa professor Snigelhorn lätt förvånad.
”Det är Veritaserum!” sa Sco.
”Vet du vad den har för inverkan då?” frågade professor Snigelhorn.
”Den får den som dricker den att berätta sina innersta hemligheter”, sa Sco.
”Alldeles riktigt!” sa professor Snigelhorn. ”Det som även är känt med den här trolldrycken är att den saknar både färg och doft.”
Vissa elever böjde sig för att titta närmare på trolldrycken, men Albus såg därifrån han stod.
”Nästa trolldryck är väldigt speciell. Jag slår vad om att ingen av er vet…”, började professor Snigelhorn, men han avbröts återigen av Sco, som viftade intensivt med handen i vädret.
Professor Snigelhorn harklade sig.
”Ja, Malfoy?”
”Det är Fridsdrogen!” sa Sco och pekade på den isblåa trolldrycken.
”Ja, det är mycket riktigt”, sa professor Snigelhorn med höjda ögonbryn.
”Är det någon här, förutom Mr Malfoy som vet vad den har för inverkan?”
Ellie räckte långsamt upp handen.
”Ja, Ms Rippert?” sa professor Snigelhorn nöjt. Han lät lättad.
”Är det inte den som stillar oro?” frågade Ellie osäkert.
”Jo, det är sant!” hojtade professor Snigelhorn. Ellie såg nöjd ut.
”Okej, är det någon som känner igen den här drycken?”
Professor Snigelhorn pekade på den sista kitteln. Den innehöll någonting som liknade grå gyttja. Det såg inte trevligt ut, och Albus misstänkte att stanken kom från den. Han kände plötsligt hur en våg av illamående vällde över honom.
Den här gången räckte Sco inte upp handen. Men efter ett tag räckte Jason Smith från Slytherin upp sin istället.
”Ja, Mr Smith?” sa professor Snigelhorn. Jason såg ut att tveka lite.
”Öh…Är det inte Polyjuice-elexir?” sa han osäkert.
”Jo, det stämmer, det stämmer!” hojtade professor Snigelhorn. ”Tio poäng till Slytherin! Vet du vad den gör då?”
”Öh…Den får en att förvandla sig till en annan person”, mumlade Jason.
”Det är riktigt!” sa professor Snigelhorn. Albus kunde knappt hålla sig längre. Gröten i magen kändes som om den helt plötsligt blåsts upp till dubbel storlek och han kunde känna kväljningarna i halsen. Han gav Ellie en snabb blick som betydde ”Kommer snart” och sedan gick han med hastiga steg ut ur klassrummet och lämnade Ellie och professor Snigelhorn med förvirrade blickar. När han kom ut ur klassrummet var det betydligt friskare luft, men kväljningarna och illamåendet ville inte lägga sig. Han fick skynda sig in på närmsta toalett, som låg väldigt nära. Med handen för munnen skyndade han sig in i ett bås, fällde upp toalettlocket och lutade huvudet över toan. Det var skönt. Skönt att bli av med den där förbaskade gröten som han hade hällt i sig. Varför hade han gjort det? Varför kunde han inte bara tagit en macka eller nåt? Eller varför inte bara hoppat över frukosten? Det kändes som om mer än en tallrik gröt vällde ut ur hans öppna mun. När han äntligen var klar spottade han i toan och rev sedan loss en bit papper och torkade sig om munnen. Det var skönt att slippa illamåendet, och efter att ha tvättat händerna noga begav han sig tillbaka till klassrummet igen. När han åter igen möttes av stanken försökte han ignorera den, och det gick ganska bra. Eleverna satt nu vid sina bord och jobbade med skriftliga uppgifter.
”Vad gjorde du?” viskade Ellie då han satte sig vid hennes och Scos bord. Han slog upp sina böcker.
”Spydde”, mumlade han tyst. Ellie stirrade oroligt in i hans ansikte.
”Mår du bra?” frågade hon osäkert.
”Ja, jag mår fint nu”, svarade Albus.
Efter det jobbade eleverna med skriftliga uppgifter om trolldryckerna, men de hann knappt jobba i tio minuter förens professor Snigelhorn upptäckte att de hade skridit över tiden med hela fem minuter.
Albus, Ellie och Sco skyndade sig till nästa lektion. Luften kändes hur frisk som helst då de kom upp ur fängelsehålorna, och Albus mådde genast bättre.
Det var trollkonsthistoria nu, till allas förtvivlan. Professor Binns gjorde sin vanliga entré och klassen tittade uttråkat på. Vissa somnade redan innan professor Binns hade börjat tala, men Albus var vaken. Han var faktiskt den enda som inte sov under den lektionen, för han hade precis kommit på att de skulle spela quidditchfinal i övermorgon.
Albus satt länge och drömde om quidditchfinalen. Det skulle bli fantastiskt. Han hörde inte ett ord av vad professor Binns sa och inte ens Scos höga snarkningar. Lektionen slutade så snabbt så att Albus blev förvånad då han rycktes tillbaka till nutiden.
"Vad tänker du på?” frågade Ellie då de gick mot stora salen för att äta lunch. ”Mår du dåligt, Albus?”
”Nej, jag tänker på quidditchfinalen! Det kommer bli fantastiskt!” utbrast Albus. Det kändes som om han aldrig mått bättre. Ellie lös upp, och Albus antog att hon inte hunnit tänka på saken.
”Skönt att du mår bra nu. Det hade inte vart så kul om du hade varit sjuk på självaste quidditchfinalen!” sa Ellie.
”Nej, gud nej. Jag är så taggad! Jag kan inte vänta, jag vill spela nu!” hojtade Albus medan han började hoppa upp och ner. Ellie och Sco skrattade åt honom.
”Albus, det är bara två dagar kvar, det är ju ingenting!” sa Ellie som också hade deltagit i Albus skuttande.
Väl inne i stora salen babblade Albus och Ellie ivrigt på om den kommande quidditchfinalen medan de åt. Sco hängde inte riktigt med i snacket, men han var på gott humör och slängde in några kommentarer där han tyckte att det passade.
”Ni kommer vinna!” utbrast han plötsligt och ett stort lass med fil skvätte ur hans mun. Ellie rynkade på näsan.
”Sco, när ska du lägga av med de där fasonerna?” sa hon surt. Albus flinade.
”Förlåt…” mumlade Sco, men gav Albus ett litet flin då han trodde att Ellie inte såg.
Resten av dagen kändes det som om Albus gick på moln. Han var överlycklig.