prs yehet & kkaebsong

Jo, allt sjuttonåringen säger är korrekt, kanske det blir lättare för Joshua om han lovar den andre istället för sig själv. Vad vet han. Med en liten nick ställer han sig upp från det hårda golvet, rättar till sin tröja innan han tar tag i Zihaos händer för att hjälpa honom upp.
"Så kallt är det väl ändå inte," påpekar sextonåringen, som måste påminna sig själv om att han faktiskt är rätt frusen han också. "Är det varmare hos madam Pomfrey?"

Med Joshuas hjälp, kom Zihao även han upp på fötter. Han lindade armarna om den andre, med lätt hackande tänder, och sköt honom långsamt framför sig.
”Kanske inte, men min kropp är ytterst förvirrad just nu, så jag tycker åtminstone det”, sade han och försökte hindra tänderna från att slå i varandra. ”Det är svinkallt inne i sjukhusflygeln, så ha inte några höga förväntningar”, sade han sedan och rös till. Nej, det var minsann inte speciellt varmt inne i den salen. Absolut inte.

Joshua tar tar i den äldre elevens händer som för honom mot sjukhusflygeln, kroppskontakten gör det mycket varmare.
"Hur tänker de då?" Muttrar sextonåringen besviket som svar. Nej att sova i kyla har han aldrig gillat, plus borde den delen av skolan där sjuka oftast ligger ha värme. "Jag menar, hur ska man kunna somna om det är så sjukt kallt."

”Har du någonsin hört talas om täcken?” Frågade Zihao och himlade med ögonen. ”Och så kanske det är mitt fel, men inte helt”, erkände han med en lätt axelryckning. Madam Pomfrey hade väl blivit så irriterad på hans konstanta klagande om att det var för varmt inne i sjukhusflygeln, att hon helt enkelt vridit ner temperaturen alldeles för mycket som hämnd. Skolsköterskan hade blivit lite som en andra mamma, ungefär på samma sätt som Jayden, vilket medförde att de grälade ganska mycket.

Med en suck blänger Joshua bak mot sjuttonåringen.
"Jag är inte dum i huvudet." Påpekar han, klart han vet vad ett täcke är. "Men jag brukar oftast ha två täcken." Det spelar ingen större roll, sextonåringen har blivit ännu mer frusen när vikten rasat ner så otroligt snabbt. Dock lyser ansiktet upp i ett leende."Men nu har jag ju dig också, kanske du får i uppdrag att värma mig."

Det uppraget tog han mer än gärna på sig, utan protester.
”Du kommer bli överhettad, jag lovar”, påpekade Zihao med ett flin, samtidigt som händerna gled upp mot sextonåringens axlar. ”Men visst, om det är vad du vill så”, skyndade han sig sedan att säga. Han ville ju inte direkt att Joshua skulle sova i en egen säng, det accepterade han inte. Speciellt inte eftersom han saknat att sova med den yngre, under flera veckors tid. Det hade varit nästintill omöjligt för honom att sova ensam, så natten till ära kanske han faktiskt skulle lyckas sova hela natten.

Joshua höjer lätt på ögonbrynen mot sjuttonåringen när de når sjukhusflygeln.
"Det har jag ingenting emot." Påpekar han, speglar den andres flin och låter blicken glida över den bekanta salen. Gud, det sjukhus liknande får honom att må illa. Alldeles för vidriga minnen för att njuta av det. Men sextonåringen har trots allt Zihao med sig nu, vilket han inte haft förut. "Det gör jag. Plus kanske jag kan värma dig lite också."

”Hm, högst tveksamt, men vi får väl se”, sade Zihao frånvarande och började knåda Joshuas axlar. Det måste känts jobbigt för sextonåringen att vara tillbaka i sjukhus miljön, speciellt eftersom han just lämnat den bakom sig. Nu var de ju förvisso tillsammans, men det kanske inte dämpade känslan till hundra procent. Helt ärligt tyckte sjuttonåringen inte heller om sjukhusflygeln. Dess vita, sterila väggar och golv sände kalla kårar upp och ner för ryggen på honom, gång på gång. Till och med lukten gjorde honom obekväm.

"Varför är det högst tveksamt?" Frågar Joshua och puffar upp kinderna när han ser bak mot Zihao. Ett leende sprider sig dock när han känner hur sjuttonåringen börjar knåda hans axlar. Kanske Joshua behöver lite massage. "Gud vad duktig du är.." viskar han med ett nöjt litet leende innan han slänger sig ner på sängen.

Duktig? Nu var väl Joshua ändå lite väl frikostig med komplimangerna? Zihao skrattade till och fortsatte att trycka försiktigt med tummarna över sextonåringens axlar samt övrerygg när den andre slängde sig ner på sängen.
”Om vi säger såhär så har jag fått en ytterst dålig vana när jag sover”, mumlade han och kände hur kinderna hettade till ännu en gång. ”Men det kanske rättar till sig nu när jag inte är ensam längre.”