(ORP) Hide, run, survive

Marbelle
Nu syns soldaternas byggnad i fjärran, även om jag inte kan se den. ( Hehe c; )

Olivia:
Skräcken sprider sig långsamt i min kropp när jag ser byggnaden. Snabbt vänder jag blicken mot Elsa. Jag ser henne rakt i ögonen.
"Elsa. Jag skulle aldrig dödat honom om inte han hade försöket döda Marbelle.", börjar jag tyst, "Snälla, lita på mig.."

(Ska typ en soldat stoppa dem och fånga dem och ta in Marbelle och Miyako på sjukhus och yadayada. För då kan jag rolla hen?)

(visst)

En barsk knackning stoppar bilen och en soldat öppnar bildörren. Han ler när han ser livlösa Marbelle och Miyako i baksätet, och rödgråtna Ellie, Olivia och Elsa i framsätet.
- Har ni lekt krig, ungar? Undrar han med ett hårt leende, och guidar fram bilen till ingången.
- Ni behöver sjukvård förstår jag? Säger han och skrattar till. Vad säger er att vi inte bara skjuter er direkt?

Olivia:
Suckar. Jag vet vad som måste göras.
"Jag är rebellparet Parkers ena dotter", säger jag tyst.

Soldaten bara stirrar på den bräckliga flickan som påstår att hon är rebellparet Parkers dotter. Han lutar sig fram och tar tag i Ellies arm och ser på henne. Ja, han känner igen hennes drag. Han drar ut henne ur bilen och ropar till en ung soldat som drar in henne på soldatbasen och in i ett litet rum där han trycker ner henne på en stol.
- Vi behöver henne. Väser han till soldaten som nickar tyst, förskrämt. Han ropar på några andra som verkar vara läkare och tar in Marbelle och Miyako i ett vitt, sterilt rum. Ellie och Elsa placeras i en fängelsecell.

(Ok vet ej om det där var PP, tar bort det i så fall)

(Nä nä)
Olivia:
Jag försöker inte ens att gör motstånd. Det spelar ingen roll längre.
"Varför behöver ni mig?", frågar jag soldaten.

(Ska du fortfarande rolla som soldaten, eller ska jag?)

( Rolla soldaten du, jag rollar Marbelle för hon kommer vakna snart om allt går rätt. Och hon kommer ha fedt mycket skuldkänslor och vara riktigt förbannad c:< )
Marbelle och Miyako bärs in i separata rum. Marbelle får såret igensytt och får blodtransplantation. Det hela går fort, läkarna har gjort det många gånger på skadskjutna soldater. Snart vaknar hon.

Marbelle
Smärtan kommer först, sedan yrseln. Mitt medvetande strejkar när jag försöker förstå vad det är som händer. När jag väl minns är det överväldigande. Max, kyssen, glasskärvan, skottet. Blod. Jag öppnar ögonen och ser hur jag ligger i ett vitt rum som luktar starkt av handsprit. En manlig sjukvårdare baddar min panna med en fuktig handduk. Jag ser fientligt på honom.
- Var fan är jag? Min röst är hes och låter ynkligare än jag menat, och det gör mig bara mer arg.
- Du led av stor blodsförlust, säger han kort. Dina vänner tog hit dig och en annan flicka i en bil. Jag tänker på Max - nej, mannens - bil och sväljer hårt.
- Vad har ni gjort med dem?! Nästan skriker jag och sätter mig hetsigt upp. Det snurrar i huvudet, men jag bryr mig inte.
- De är fängslade. Säger mannen kallt. Jag sitter tyst medan orden sjunker in. Sedan brakar det loss.
- Hur fan kan ni, era jävla skitstövlar!? Släpp dem nu för i helvete! Skriker jag och försöker slå honom, men droppslangen som sitter i mitt armveck hindrar mig. Jag försöker dra ut den, men läkaren trycker ner mig i sängen igen. Smärtan strålar ut från min hals och jag gnyr till, sjunker ner på sängen. Någon fyller min droppåse med smärtstillande och lugnande, och jag slappnar motvilligt av.

Olivia:
Soldaten flinar.
"Det var inte längesen du var här", säger han och skrattar, "Smith kommer gilla detta..."
Han örfilar mig och för mig till Smiths kontor.
"Smith, vi har hittat Parker.", säger soldaten.