Prs(Dragon Fantasy)

Uriah lipade retsamt. "Jag är ingen odåga, jag är den lydigaste, snällaste, bästa mänskan i världen ju!" sade han sarkastiskt och såg hungrigt på frukosten. "Ät lite i taget!" varnande satyern. "Aaaw!" suckade Uriah genast med besviken min. Han lutade med läpparna som ett litet barn och såg bedjande på satyrrn.

"Gör som han säger annars vrider jag om näsan på dig." hotar Mina och tar av sin egen frukost utan vidare matlust. Tankarnaggick till fadern kanske han varit olycklig utan henne alla dessa år och det var därför han gjort som han gjort och hon hade varit självisk, stannat här tänkt på sig själv.

Uriah blängde surt på Mina. "Nää!" gnällde han och åt upp all sin mat så fort han förmådde sin trötta kropp att göra. Han lade sig sedan ner och tog Minas hand.

Mina år frånvarande började tugga mekaniskt med blicken långt borta innan hon gav upp. Hon ställde undan maten och såg trött upp i taket då hon la sig vid honom med Hans hand i sin.

Uriah såg bekymrat på Mina då hon satte bort maten, åter varrhon sådär sluten som förr och hon åt inte heller. Uriah lade armarna om henne och drog henne intill sig. Han kände att han helst av allt bara ville gråta, som för att få ut allt som hänt. Så han gjorde det, med ansiktet hårt tryckt mot Minas tröja. Hans snyftningar lät dova och hade kunnat misstolkas som skratt eller bara smärtade läten, men det blöta och stickiga som bildades på Minas tröja var utan tvekan tårar.

Mina la armarna om honom, sakta strök hon honom över håret.
"Såja." mumlade hon tröstande, för vad visste hon inte. Han verkade upprörd, hennes Uriah. Mina tröstade honom men själv var hon sluten om sina känslor.

Uriah grät tills det inte kom fler tårar och lät sig sedan ligga tätt intill Mina och bara känna henne vid sig. Hans ögon var lätt slutna och han strök med tummen över en bit hud som syntes mellan tröjan och byxorna. Mina doftade gott, hemma. Han hade lätt kunnat ligga så som han gjorde för evigt.

Mina sa inget mer utan låg med armarna om honom och med slutna ögon men hon ville inte sova. Uriah verkade ha lugnat sig nu, så de bara låg där. Mina hade än inte visat något efter händelsen med fadern.

"Snälla gör inte såhär igen!" mumlade Uriah tillslut tyst i Minas öra. Han kysste hennes kind och såg bedjande på henne med blanka ögon. "Slut dig inte, inte för mig."

Mina såg först oförstående på honom, stirrade på honom.
"Förlåt jag visste inte...." sa hon tvekande, inte sluta sig? Hur skulle hon inte göra det?
"Jag vet inte vad jag ska säga." mumlade hon.