De utvalda

"I början...men tillslut så kunde jag inte hålla det hemligt längre" sa Ethan. Hans mor tyckte inte om ögonlappen till exempel, även om hon förstod. "I början blev de...lite rädda för mig, men tillslut förstod de att jag var som dem". Han log lite och red på.
Solen steg högre på himmelen och det blev bara varmare och varmare för varje stund som gick. "Men jag har fortfarande med mig bindeln i packningen".

Eletha nickar, "Folk har alltid varit rädda för mig, eller inte de på slottet, eller kanske lite. Men vanligt folk, de känner igen mig och hatar mig." sa Eletha stelt men log sedan, "Därför blev jag så förvånad över din familjs reaktion." sa hon och log åt minnet.

Ethan log fortfarande. "Om min familj hade hatat dig, skulle de lika gärna kunna hata mig. Men det gör de inte. De vet att du är min vän och alltså deras vän". Hans familj hade aldrig fruktat honom...bara att världen fruktade honom.
"Jag älskar dig, så de älskar nog dig med" log han.

Hon log lite, "Hoppas det, jag gillade dem verkligen." sa hon svagt och såg sen på himmelen där solen gassade. "Vi borde ta rast, vattna hästarna och få i oss något, vi tröttar bara ut dem och oss om vi fortätter." sa hon och såg sig om efter ett bra ställe att rasta på.

Ethan nickade. "Ja, det är inte bra att vara i den värsta solen". Han fick syn på en liten å mellan några träd, skuggigt och svalt. "Där är ett bra ställe!". Han red dit och hoppade av Epir, han tog av hingsten och sadlade av honom.
Sedan plockade han fram en tablett mot smärta ur en väska och svalde den. Ryggen hade börjat värka..."Skönt med skugga" sa han och slog sig ner mot ett träd.

"Har du mycket ont?" frågar Eletha oroligt och sadlar av Morier och låter henne sedan gå lös. Hon söker bland sadelväskorna och drar fram det kött de inte åt upp förra gången och fyller på deras vattenskinn i ån och går med det sedan till Ethan och sätter sig vid honom.

Ethan skakade på huvudet och log. "Inte så farligt, det värker lite bara". Och det brändes en aning, kanske man var värmen som fick det att brännas...Man kanske borde skölja av ryggen?
"Vill du ta en titt på piskrappen? Ifall de är svullna eller något?". Han drog av sig skjortan och vände ryggen mot henne.

Eletha granskade hans rygg utan att röra, "Du borde skölja, kanske bada, låta dem svalkas." sa hon och kastade en blick på ån. "Det är ändå varmt och ett bad skulle säkert inte skada." log hon lite. Även om inte såren var de värsta hon sett så kunde de bli värre i värmen.

Ethan log och vände sig mot henne igen. "Det tänkte jag göra ändå" sa han om badet. Han klädde av sig och steg ner i det ljumma vattnet. "Hoppa i du med" flinade han åt Eletha samtidigt som han grimaserade smått då vattnet nådde såren. Det sved.

Eletha skrattade lätt och klädde av sig. Sedan följde hon efter honom, hon visste att det sved men det var inget att göra åt och hade han väl kommit i skulle kylan svalka. "Det var härligt." sa hon då hon blött ner sig.