Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Super bra!!!

Hoppas det!

Hoppas kan man alltid

Tack så jätte mycket ♥

Har spelat handbolls cup hela dagen så det är därför jag inte hunnit skriva. Ska försöka börja skriva nu bara för att ni är så snälla

Okey

Jaaaaaaaaaaaaa!!!!!!¡¡¡¡¡¡ :-D

längtar som i tusan

WHEN WILL THERE BE MORE??????
♥

MEER!

Cassia Lestrange

Jag följde efter alla andra in i stora salen. Jag hade läst en bok om Hogwarts flera gånger, så jag visste att taket var förtrollat. Men det var helt annorlunda att se det på riktigt. Det var en av de vackraste sakerna jag någonsin sett. Victoire som gick bredvid mig drog hänfört efter andan när hon också fick syn på den vackra stjärnhimlen. Vi stannade framför lärarbordet och jag ställde mig på tå för att kunna se något över de andras huvuden. Professor Longbottom stod bredvid en pall, han höll en pergament bit i handen. På pallen låg det en hatt som såg väldigt gammal och sliten ut. Mamma hade berättat att den en gång hade tillhört en av grundarna, så det var ganska förståligt att den såg lite sliten ut. Helt plötsligt var det någon som började sjunga. Jag koncentrerade mig inte så mycket på texten utan jag försökte bara leta efter vem det var som sjöng. Plötsligt slutade sången och applåder bröt ut i salen. Då lade jag märke till att det var hatten som hade sjungit, för nu stod den och bugade för de fyra borden med elever.
”När ni får ert namn uppropat, så sätt er på pallen och prova hatten.” sa professor Longbottom. ”Abelin, Echo.” sa han och en av de två tvillingarna gick fram. Hon satte på sig hatten och efter bara några sekunder senare ropade hatten.
”Slytherin!” Echo gick med lugna steg mot de hurrande Slytherin bordet. När hon passerade sin syster gav Echo henne en snabb blick och hennes syster nickade beslutsamt.
”Abelin, Enyo” sa professor Longbottom och tvillingen som hette Enyo gick med lika lugna steg som sin syster fram till pallen.
”Slytherin!” ropade hatten ut lika snabbt som den hade gjort för Echo. Slytherin bordet hurrade igen och Enyo gick farm och satte sig bredvid sin syster.
”Goyle, Hermes” sa professor Longbottom och pojken som hade suttit i samma båt som mig och Victoire gick fram till pallen. Det var inte han som hade pratat med mig och sagt att efternamn var viktigast men han hade hållit med. Jag vände mig om och fick syn på pojken som hade pratat med mig. När han såg att jag tittade på honom log han brett och blinkade med ena ögat. Jag himlade med ögonen och vände mig upp för att titta på sorteringen igen. Hermes Goyle hade provat hatten men det var helt tyst. Jag såg hur Hermes kinder började bli lite röda. Jag hoppades att jag inte skulle behöva vänta så länge på att bli sorterad.
”Hufflepuff!” ropade hatten och jag såg hur förvånad Hermes såg ut att vara. Jag tittade mot Hufflepuff bordet och de såg också förvånade ut. De började klappa händerna lite men de sa ingenting. Hermes gick långsamt mot Hufflepuff bordet samtidigt som han kastade längtande blickar efter Slytherin bordet.
”Jag förstår inte.” viskade jag till Victoire och nickade menande åt Hermes.
”Familjen Goyle är renblodiga och har tillhört Slytherin i flera generationer. Familjen Goyle var även på Voldemorts sida i kriget. Ravenclaw hade kanske funkat, men Hufflepuff? Nej, jag tycker bara synd om honom. Med tanke på vad hans familj kommer att säga.” viskade hon tillbaka. Jag nickad och kastade återigen en blick på pojken bakom mig. Han hade under båtturen verkat vara bra vän med Hermes men nu tittade han på honom med en bister blick. Fler personer hade sorterats utan att jag hade märkt det så jag vände blicken tillbaka mot sorteringen. Professor Longbottom hade börjat läsa nästa namn på listan.
”Lestr...” han hann bara säga innan han spärrade upp ögonen. Han harklade sig och jag såg hur han började bli blek. Professor Longbottom verkade ta sig samman för han tittade ut över oss elever igen.
”Lestrange, Cassia.” sa han och hans röst var full av hat. Jag antog att han måste hata mig för något Bellatrix eller Rodolphus hade gjort. Jag hörde hur Victoire flämtade till bredvid mig och ett dovt mummel började sprida sig i salen. Jag gick snabbt fram och satte mig på pallen och drog hatten över huvudet. Jag ville bara att det skulle vara över fort.
”Svårt.” mumlade en röst. Jag förstod att det måste vara hatten som pratade. ”Att du är modig är det ingen tvekan om och du ställer upp för dina vänner. Smart och lojal, det vill jag säga men så mycket du har ljugit bara idag så vet jag inte om jag kan kalla dig ärlig.” fortsatte han och jag hoppades bara på att han ville bestämma sig någon gång. ”Du gillar inte att ljuga, du vill vara ärlig. Men du ljuger om du tror att det är vad som är bäst. Men då så…” sa han.
”Slytherin.” ropade hatten ut och jag tog snabbt av mig hatten och skyndade mig fram till Slytherin bordet. De klappade i händerna samtidigt som de tittade på mig med misstänksamma blickar.
”McLaggen, André.”
”Gryffindor!”
”Nott, Leroy.” sa professor Longbottom och en mörkhårig kille gick fram och provade hatten.
”Ravenclaw!” ropade sorteringshatten och Leroy gick och satte sig bland de hurrande Ravenclawarna som skakade hans hand. Jag kände hur någon tittade på mig och jag fick syn på pojken som hade stått bakom mig. Han betraktade mig med en fundersam blick men han. Han verkade ha kommit fram till något för han log brett mot mig och jag rodnade innan jag vände bort blicken.
”Perrot, Lucus.” sa professor Longbottom och pojken som hade pratat och som brukade le mot mig hela tiden gick farm mot pallen med självsäkra steg.
”Slytherin!” ropade sorteringshatten och Lucus jag applåderade tillsammans med alla andra Slytherinare. Lucus satte sig bredvid mig och blinkade mot mig.
”Du borde berättat ditt efternamn tidigare.” mumlade han samtidigt som Rowe Pucey blev sorterad till Gryffindor.
”Jag trodde att alla skulle hata mig om jag gjorde det.” viskade jag tillbaka.
”Menar du som professor Longbottom.” sa han och nickade diskret åt professorns håll. Jag vände blicken mot professor Longbottom som stirrade på mig med ögon fulla av hat att jag började bli rädd.