Skriva av sig-tråden

så är min farmor också! Liksom... låt mitt utseende vara typ.

"HEEEJ FARMOR, VAD MYCKET RYNKOR DU HAR. HUR HAR DU FÅTT DEM?"

men typ.

Min mormor säger saker som att jag inte rör mig och hon har tom sagt att jag är tjock <//3 URSÄKTA men jag går 7 km varje dag + tre eller fyra timmars dans i veckan. Mi bror tränar inget, läser inte och spelar Minecraft hela tiden. Så jaaaa... han är självklart assmal och är en sådan som inte behöver säga något utan att folk tycker att han är supergullig ._.

Elma00, MTEL, sanna1324567 Jag vet hur det är. Varenda gång jag träffar min mormor "Hej, ååh har du gått ner i vikt det ser ut så!!!" Och innan var det "Tänk på vad du äter så du inte blir större." Medan hon själv satt och tryckte i sig en sockerkaka. Thanks.

Liksom. Hon menar ju inget illa egentligen, men fan vad triggande det skulle kunna vara. Jag har liksom en kompis med anorexi och bulimi, och hon får höra hela tiden "ååh vad fin du är" från folk som inte sett henne på länge, när hon ligger på en farlig undervikt efter att ha droppat typ närmare 40 kg de senaste åren. Fatta hur lätt jag skulle kunna hamna i samma grej egentligen.

Livet känns rätt hopplöst, orättvist o meningslöst.
Ändå fortsätter vi att leva det. Varför? Ingen aning.

De första veckorna i skolan har faktiskt gått ganska bra, bara att mitt självförtroende sjunkit lite mer. Men just nu känns det som om det inte ens kan sjunka mer.
På svenskan i torsdags blev vi indelade i grupper och fick massa frågor och skulle sedan redovisa för klassen hur vi hade diskuterat runt de här frågorna.
Jag var med två andra tjejer, båda är riktigt snälla och jag har inget problem med dem alls, det är inte det. Det är bara det att det kändes som om de fick prata om allt, och jag fick lite panik när den tanken slog mig framför klassen och mina tankar började utveckla det till att alla säkert tycker jag är lat för att jag bara lät de andra prata.
Men i slutet gav en av tjejerna mig papperet och jag fick prata, men vi hade inte tränat så jättemycket, vilket gjorde att jag stammade mycket och det kändes som om jag förstörde hela våran redovisning, och eftersom Svenskläraren är en av de strängaste lärarna i skolan så kände jag bara som om hon skulle gilla mig ännu mindre för att jag stammade och gjorde lite allmänna fel.
Men iaf så var min grupp först, så det var över ganska snabbt. Men det var en fråga som störde mig, och det var om ”alla i klassen pratade lika mycket?”
Och alla grupper svarade att det alltid är några som pratar mer på lektionerna än vissa andra, och det kändes bara som om alla vände sig mot mig och mina andra kompisar när de svarade på den frågan, speciellt kände jag min lärares blick i min rygg eftersom hon satt precis bakom mig. Vem vet, jag kanske bara inbillade mig att hon tittade på mig, men det kändes verkligen som det, och självklart måste mina tankar bara överreagera på det och sa att alla tycker jag är konstig för att jag bara pratar, att mina skämt är skitdåliga och irriterande och att ingen gillar mig. Ja, jag pratade inte så mycket mer på hela dagen.

Cindy: Kramar! Det bästa är att ingen är perfekt och det bradåliga i det här är att jag känner igen mig själv i det du just skrivit. Muntliga framträdanden är inte min grej och det var först i gymnasiets slutår som jag kunde stå och pladdra på som de flesta andra - det var också i den vevan som jag vågat släppa lite av kontrollen. Vågat "lira" mer, slappna av, våga vara mig själv, våga göra fel, våga göra mig hörd om vad som kändes rätt och fel i min värld.

Våga må dåligt nu, och våga tro på att du skall ta dig upp och rocka fett framöver. Våga vara dig själv och tro på dig själv! Tryck inte ner dig själv med tankar om vad andra kanske tänker och tycker om dig - Jag vet allt för väl hur det fungerar och man mår ALDRIG bra. Våga tro på att du är minst lika cool och häftig, duktig och bra som alla andra (och lika bra på att göra fel som alla andra - för med tiden ser man att andra också "bara är människor" och ser deras felsteg i skolan). ^^ Kramar! Tryck inte ner dig själv utan ta nya tag med ny styrka och tro på dig själv ♥

Om jag vill fortsätta dansa dubbelbugg (och det vill jag över allt annat) så måste jag börja med nya partners som jag känner men inte har dansat med, från Felix och Amanda till Melvin och Matilda. Matilda längd ca 150 cm vikt ca ingenting.

Och min första tanke när de säger ''Olivia! Du kan fortsätta dansa!'' är först ''Åhh tack gode gud!'' och en millisekund senare ''Jag måste bli smalare jag kommer se så jävla dum ut annars'''

Varför är jag så störd? Varför är jag så otroligt korkad? Varför förstår jag ingenting? Varför skrev jag det där meddelandet till den där killen? varför är jag så ful? varför är jag så trött? varför vill jag ta livet av mig? varför lever jag? varför föddes jag?

varför varför varför varför VARFÖR?

så många frågor utan svar.