Vi som är osäkra på om vi är kära och på om våra eventuella förälskelser gillar oss tillbaka och är allmänt förvirrade

Jag har värsta feta bekymret med att veta huruvida jag är kär eller inte.
Det som talar för:
Så fort jag ser en bild på honom, hör hans röst eller får ett sms från honom slår mitt hjärta volter.
Det som talar emot:
Han tar droger, behandlar mig som skit ungefär hälften av tiden och vi har inte träffats på över ett år.
Vet inte om jag borde släppa honom eller inte.
Om jag borde det, hur ska jag göra? Han har varit det viktigaste i mitt liv sedan september 2009.

superdupermikaelah: Jag tycker att det låter som att du är kär i honom, trots att du tycker att du har en massa anledningar till varför du inte vill det. Hjärtat är kärt men inte hjärnan kanske?

Om han håller på med droger & behandlar dig skit tycker jag att du ska försöka komma över honom. Hitta på saker som du tycker är roliga så att du får annat att tänka på! Jag vet att det är svårt, men försök att trycka bort tankarna på honom & tänk på något annat istället. Efter ett tag kommer det att gå lättare.

Jag tror du har rätt. Problemet är att jag inte mår så himla bra, så meningen med mitt liv har liksom blivit att ta hand om honom. Jag minns inte vem jag var innan honom, jag minns inte vad jag ville göra med livet innan honom, jag har i princip inga intressen förutom Harry Potter eftersom jag är för deprimerad för att träffa kompisar.
Det är så svårt att hitta en ny mening med livet.

Har du sökt hjälp för din depression? Vet dina kompisar om hur du mår? Jag har själv aldrig varit deprimerad, så det är svårt för mig att sätta mig in i situationen, men jag tror ändå att du skulle må bättre av att faktiskt träffa kompisar! Det behöver inte vara något stort, bara att fråga om någon vill komma över & titta på Harry Potter tillsammans med dig till exempel,

Jag har fått hjälp i tre år nu, problemet är att det inte blir bättre. Jag har förlorat väldigt många kompisar då jag sällan har ork att ses och då de känner att de inte betyder något för mig eftersom det inte hjälper när de ger mig komplimanger osvosv. Dessutom går jag i en skola en bra bit hemifrån, så jag har bara tid att träffa folk på helgerna och då brukar mina vänner vara upptagna.
Så han är på något sätt den största tryggheten jag har.

Ow, I see... Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig & att du forsätter kämpa! Efter regn kommer solsken som man brukar säga. Försök tänka på alla saker som är bra istället för sånt som är dåligt. Det kanske är svårt, men det behöver inte vara stora saker. Bara att ditt favoritprogram går på tv, att det finns nått gott att äta hemma eller att solen skiner.

Tack för visat stöd! Det ligger inte för mig att ge upp, och jag känner att jag tjänat ihop till väldigt mycket solsken genom de här åren

Det låter som en bra inställning! Finns om du känner för att skicka iväg en uggla eller så nån gång. c:

Tillbaka till topic då... Halvt. Hur gör man om man vill sluta tänka så mycket på killar? Så fort jag blir kompis med nya killar börjar jag fundera på om gillar dem eller om de gillar mig. Asjobbigt.

Han uppför sig konstigt. Vadskajaggöravadskajaggöravadskajaggöra

Han uppför sig... som jag, när vi är på samma ställe. Pratar ofokuserat med någon kompis, ett samtal som känns rätt krystat eftersom samtalsämnet är jätteointressant. Flackar med blicken och kan inte stå still.
Han tittar på mig ibland fast jag har slutat att titta på honom. I alla fall lite.

MEN GAAH hur ska jag kunna veta VARFÖR han uppför sig som jag!? Är det på grund av den där snygga, utåtriktade tjejen som också åker med vår buss eller vad?
Döö kärlek, döööö.

Jag är också sådan! Det brukar dock gå över när jag lärt känna dem lite bättre. Det kanske handlar om att vara i åldern då fler och fler av ens kompisar hamnar i förhållanden eller något sådant?