The cold in our bodies [PRS]

Hon log och skakade på huvudet.
"Nej det är jag inte. Jag kan sova i kväll. Det blir säkert bra för mig." Hon såg på honom och log varmt.
"Men ja hon verkar lite bättre."

Maurice nickade och dröjde kvar med blicken på Lottie ett ögonblick för att se efter om hon hade något mer att säga. Det var svårt att läsa henne uttryck. Hennes ord vad övertygande, så han var övertygad om att hon talade sanning.
"Var det längesedan du lämnade slottet? Brukar du resa med Ivan ofta?"

"Det var ett par år sedan jag lämnade slottet vid solen." Hon log mot honom.
"Jag följer min herre när han reser till nästa slott." Hon nickade lite.
"Varför vet jag inte...."

I tystnad funderade Maurice på ifall det kanske berodde på att de drack hans blod. Det var därför Lottie följde Ivans minsta vink. Där hejdade han sig själv. För ett ögonblick ville han tro det värsta om Ivan. Men Maurice kände Ivan så väl och visste det goda som fanns hos honom. Han lugnade sig med ett djupt andetag och pustade ut.
"Du är lojal. Det är en bra egenskap.", sa Maurice i försök att låta uppmuntrande. "Jag är säker på att Alice uppskattar att du är med henne. Och Olivia med. Ni alla verkar komma så bra överens."

"Du har rätt. Lojalitet är en bra egenskap." Hon drog en slinga och fäste den bakom örat.
"Men alla i Ivans slott följde inte med. Det är bara jag, Olivia och Edgar." Hon såg på honom.
"Och kuskarna."

"Edgar? Jag trodde att han aldrig lämnade slottet. Men det såklart.. Han verkar alltid finnas där när Ivan behöver honom." Maurice nickade eftertänksamt och såg fundersam ut. Föll bort i tankar och vaknade upp efter en stund samtidigt som han såg på Lottie. "Ivan ska vara glad att han har er. Jag hoppas att han visar sin uppskattning." Maurice drog på mungiporna i ett leende. "Hur länge har du jobbat för Ivan?"

"Jag trodde han var med. Kanske misstog mig?" Frågade hon och skrattade till men satte handen mot munnen.
"Hur länge... låt mig tänka.." Hon funderade och såg sedan på honom.
"Är det 80 eller 100 år?" Sa hon stilla.

Maurice ryckte på axlarna. "Du har säkert rätt. Han både beter sig som en skugga och är en samtidigt. Han kanske är här med oss. Jag har inte sett honom, men det skulle inte förvåna mig om han fanns här." Han fnittrade kort.
"Låter som en tillräckligt lång tid för att lära känna Ivan väl då." Han log igen.
"Jag undrar hur långt det är till Feíx? Har du någon aning? Hann du se på kartan? Vi kanske borde vara där snart?"

Hon såg på honom och log svagt.
"Jag hann inte se. Men jag får väl gissa? Så jag antar det är någon timme eller så. " Hon nickade sedan igen.
"Så vi ska till Feíx?" Hon log svagt igen.

"Ja. Alice sa att vi ska vila där. Vi närmar oss hennes hem." han kastade en blick på Alice. Han försökte se henne återvända hem till sina. Att hon skulle vara lycklig och allt skulle bli bra igen. Fanns det något bra med att hon hamnat i Ivans ägor? Han var inte säker.
Han höjde blicken till Lottie igen. "Känner du till staden? Vad finns där? Jag har inte varit där tidigare. Eller kanske jag har, men i sådanfall kommer jag inte ihåg det." Han skrattade kort.