Life - Lupple & Medi PRS

Olivia kysste honom och log. Såg hur Rose tultade efter.
"Att de kan springa fritt är ett under." Hon gick in i stugan, Tog av sig skorna och ställde dem utanför.
Hon såg på dem med ett neutralt ansikte och klev fram.

Gabriel log stort och nickade. "Vi är ganska duktiga på att hitta de som går för långt. "Viskade han och klev in, fram till där alla satt och sjönk ned på knä framför rådet. "Jag ber om råd och er välsignelse. " Sa han med böjt huvud och inväntade svar.

Hon satte sig och gjorde samma rörelse som Gabriel.
"Jag ber om råd och er välsignelse." sa hon och hon andades tungt och hon kände henes ärr började kännas varma och hon slöt sakta ögonen.

"Sätt er vid bordet. " Bad en äldre man med djup röst och gestikulerade och Gabriel reste sig upp och hjälpte Olivia upp på fötterna, drog ut ena stolen åt henne för att sedan själv sätta sig på en annan.

Hon tog sig upp och satte sig vid stolen och drog bort håret som hade ramlat i hennes ansikte.

Den äldre mannen harklade sig och han såg på dem båda men lät blicken slutligen landa på Gabriel. "Vad vill du ha råd om? Varför ber du om välsignelse?" Frågade han och Gabriel mötte hans blick. "För att mitt hjärta tillhör Olivia, jag vill ha er välsignelse angående vårt förhållande och era råd om hur jag ska berätta för de andra varelserna. "Sa han i en samlad ton och rådet satt tysta länge och verkade fundera.

Hon satt tyst och lade händerna i knät och såg ner. Vågade inte se upp och kände värmen från såren brännas nu. Hon lade sin hand över bröstkorgen och slöt ögonen.
Skulle hon berätta om pärlan?"

En dam lyfte snart sin blick och skakade på huvudet. "Gabriel. "Suckade hon. " Står det skrivet i stjärnorna att ni är menade för varandra?" Frågade hon och Gabriel svalde hårt. " Det står skrivet. "Viskade han och såg på henne. " Hon är flickan jag attackerade när jag var femton år. " Förklarade han och svalde hårt. "Hennes ärr, det sammankopplar oss. "Försökte han förklara och damen blev genast mycket mer intresserad och började nicka för sig själv men sa inget mer.


( Hoppa gärna in som en rådsmedlem. )

En man lyfte sin blick och såg på dem.
"Ärr? Det är omöjligt och när du var 15? Då måste hon vara Fheys barbarn." Han såg menande på henne.
"Unga dam kan vi få se dina ärr? Du kan visa dem för kvinnorna men i är nyfikna."
Olivia såg på Gabriel och såg sedan på honom.
"Om det kommer bli bättre för oss. Att ni kommer förstå att vi är menade för varandra. Jag har annars inget val."

Gabriel log svagt mot henne och nickade uppmuntrande. Det var väldigt underligt det var det, hennes känsla och hans egen. Han hade aldrig tidigare hört om något sådant. " Det kan antagligen ge oss en fingervisning om varför Gabriel verkar så besatt av dig. " Sa mannen med den mörka rösten. "Åh du vackra väktare, ära våra kvinnor med att visa ärren. "Bad han för att sedan resa sig upp och vända ryggen till. Som ett klockverk gjorde alla andra män samma sak, även Gabriel trots att han redan hade sett dem. Men det behövde dem andra inte veta.