prs yehet & kkaebsong

Med ett leende hängandes över ansiktet lutar Joshua sin panna mot den andres, en gest han börjat gilla än mer. Försiktigt stryker han tummen över Zihaos skarpa kindben, låter sig själv slappna av i den andres sällskap.
"Och jag har saknat dig," viskar sextonåringen som svar, blinkar ett par gånger då ögonen blivit utmattad av den intensiva, men söta ögonkontakten. "Det har jag ingenting emot." Nej, Joshua har ändå ingen lust att gå upp i sovsalen där hans vänner skulle hålla hus. Visst har han saknat dem, men efter allt han varit med om med Zihao, tar han det först. "Får jag fråga hur det kommer sig?"

Alldeles förtrollad av sextonåringen framför sig, kunde Zihao inte låta bli att känna sig ytterst fånig. Inte över det faktum att de satt med pannorna lutade mot varandra, störtförälskade och patetiska båda två. Utan snarare på grund av anledningen till varför han blivit utslängd från sovsalen.
”Du vet att jag är helt harmlös, eller nåja, åtminstone nästan helt harmlös”, började han långsamt säga, mest som en slags realitet inför det som han tänkte tala om därnäst. ”Jag har ju slagit slint när det kommer till det där med hela förvandlingen och efter att vi gjorde slut...ehm.” Han lutade sig bakåt en aning, kinderna alldeles röda av genans. Usch, han var så pinsam att det knappt var sant. ”Den är fortfarande helt ur fas och jag råkade kanske tappa kontrollen ett hundratal gånger och råkade då kanske förstöra sovsalen någon gång innan mina kompisar tillslut slängde ut mig.” Någon gång. Lögner, om nu inte någon gång egentligen visade sig betyda tre gånger.

Även om samtalsämnet är relativt seriöst och Joshua inte borde finna det roande, så gör han det iallafall. Ett litet leende sprider sig över läpparna när han tar in den andres ord och granskar Zihaos ansiktsuttryck.
"Då förstår jag," viskar sextonåringen och skakar lätt roat på huvudet. "Att vi gjorde slut hjälpte inte dig heller." fingrarna stryker försiktigt över de rosiga kinderna. "Jag kanske flyttar in hos dig i sjukhusflygeln i såna fall."

”Nej, det hjälpte mig inte det minsta”, konstaterade Zihao och kände efter Joshuas fingrar på de rosiga kinderna. ”Och du får gärna flytta in, madam Pomfrey har nog inget emot det”, fortsatte han upphetsat med lysande ögon. Att sova ensam inne i sjukhusflygeln hade verkligen inte fungerat bra alls. Sjuttonåringen var mörkrädd, och efter att skolsystern lämnat salen och släckt lamporna betydde det att han blivit lämnad ensam i det kusliga rummet. Dålig idé.
”Hon vill väl ändå hålla lite extra koll på dig, kan jag tänka mig?”

Joshua ler lätt, jo madam Pomfrey har fått i uppdrag att hålla koll på honom. Det enda han egentligen vill är att bli lämnad ensam, men även han förstår att det aldrig kommer att hända om han inte blir frisk.
"Ja, det vill hon. Hur visste du det?" Frågar sextonåringen och tar Zihaos hand i sin. Visst kanske det är bäst för honom att umgås med sina vänner allt mer, så att de inte blir sura och ignorerar honom igen. Men just nu, trivs Joshua bättre hos sjuttonåringen, att möta vännerna konstant blir helt enkelt för mycket.

Zihao höjde ett ögonbryn och klämde lite på den andres hand. Händer var förvisso den delen av kroppen där benen kändes mest, men Joshuas hand var absurt benig.
”Kanske för att du är smal som en tandpetare?” Föreslog han samtidigt som tänderna gnagde nervöst i läppen. ”Men jag antar att du var ännu smalare innan, så jag ska inte klaga”, mumlade han sedan och skakade lätt på huvudet. Bara att tänka på hur smal sextonåringen måste varit för att ha blivit inlagd fick honom att må skit inombords.

Blicken glider ner till de sammankopplade händerna av Zihaos ord, att vara smal som en tandpetare är inte direkt någonting bra märker Joshua.
"Jo.. Jag antar att det var mycket värre för några månader sedan." Mumlar sextonåringen. Jo, efter att ha legat på sjukhus insåg han att det inte varit det minsta nyttigt. Joshua hade blivit rädd för sig själv, precis som för ett år sedan.

”Lova att aldrig hamna där igen, eller försök åtminstone”, bad Zihao och sneglade mot Joshua. ”För jag klarar mig uppenbarligen inte utan dig.” Nej, sjuttonåringen klarade sig verkligen inte bra utan den yngre, det var då ett som var säkert. Det var på gränsen till sorgligt hur beroende han var av sextonåringens närhet. Men han klagade inte direkt, med tanke på vilket monster han blivit utan den. Att vara glad och tillfreds var väldigt mycket bättre än att vara sinnessjuk och galen.

"Jag är inte så super på löften tyvärr.. Jag menar jag hade lovat mig själv att inte hamna när igen , och så kommer jag dit igen." Berättar Joshua i tyst ton när han ser Zihao i ögonen. "Men det kanske går bättre om jag lovar dig och inte mig själv." Påpekar sextonåringen och börjar återigen att pilla med den äldres fingrar.

Med ett snett leende lät Zihao huvudet falla lätt på sniskan.
”Ja, det är alltid lättare att hålla ett löfte till någon annan än bara sig själv. Jag menar, ibland är man inte direkt ett bra stöd åt sig, personligen”, sade han fundersamt, som om han knappt trodde att han var tillräckligt klok för att säga något så intelligent. ”Ska vi dra?” Fortsatte han sedan och vände blicken mot Joshua. ”Det är svinkallt, jag kommer frysa ihjäl snart om vi stannar.”