PRS(Dragon Fantasy)

"Det ska jag." sa Ina och log då de var framme i skogen.
"Det är roligare när man kan klara saker själv än jämt vara beroende av andra." sa hon enkelt men log.
"Som nu." skrattade hon, tog över benen på samma sida och hoppade av hästen själv.

Ian skrattade roat, "Jag glömmer vilka kretsar jag befinner mig i." sa han och betraktade henne.
"Vad ville du?" frågar han vänligt.

Stefan log större och stannade upp hästen. Han hoppade av efter henne och lät sedan hästen gå fritt. "Jag gillar att du tycker så älskade". Han kysste henne ömt.

"Vad bra." log Ina och kramade om honom.
"Det är inte många som tycker det." sa hon sedan och såg upp i hans ansikte, hon älskade honom verkligen.

(Förlåt glömde att skriva som Selina xD)

Stefan la armarna om henne och kysste henens panna. "Kanske inte, men jag vill bara du ska vara lycklig".

Selina rodnade mer då hon kände honom betrakta henne. "Jag tänkte fråga om du behövde hjälp, att hitta, eller ja vad som helst" mumlade hon.

(Lugnt xD)

"Det är jag. Jag har dig och min bror här och förhoppningsvis ska vi få lov att gifta oss, det är underbart." log hon och knuffade ner honom lätt på marken med henne över.

"Vi kan börja med att föra undan lockarna så jag ser vem jag talar med." sa Ian ömt och stoppade försiktigt hårslingorna bakom hennes öra.
"Så, det var vackra Selina." log han och nickade.
"Visa mig runt då, låt mig se på ståten." skrattade han roat, detta var annat än deras fiskarstuga.

"Då är jag lycklig" konstaterade Stefan och föll raklång ner på gräset. Han kramade än om henne. "Jag ska gifta mig med dig även om jag msåte tvinga prästen att viga oss!".

Selina stelnade först till då han stoppade undan hennes lockar och hon var tvungen att möta hennes blick. Hon var helt skär om kinderna. "Vackra?" mumlade hon fram och nickade sedan. "Det kan jag göra". HOn vände sig om och började gå.

"Nej, skulle vara roligare om alla var med på det. Vill inte att det ska bli osämja mellan dig och din far och prästen skulle aldrig gå med på det." sa hon enkelt, döpt var hon allt.

"Ja vackra, vacker som havet om sommaren, som mogen säd på åkern, som smultron ja som solnedgången. Sådana saker som är vackra vet du." log han och följde efter henne.
"Fast det borde du väl veta att du är?" sa han enkelt.

Stefan suckade lite. "Men om far säger nej då? Jag tänker inte lyssna på honom". Han vägrade låta sig styras av honom.

Selinas kinder blev nu knallröda även om det inte syntes då hon hade ryggen mot honom. "Nej" mumlade hon. Hon visste inte. "Du är den första som säger det".

"Du tror inte han kan övertalas med en kattunge?" sa Ina, hans syster och mor hade blivit helt betagna i katten och från deras sida verkade det inte vara något problem.
"Annars så får vi få honom att gå med på det." på något sätt måste det gå.

"Det var tråkigt att höra, folk borde säga det." sa Ian fundersamt och kom upp jämsides med henne såg att hon rodnade och började prata om annat.
"Har du bott här hela ditt liv? Det är enormt." sa han och började berätta om den lilla stugan där hemma.

Stefan skrattade lätt. "Nej det tror jag inte". Han drog henne mot sig. "Vi får honom att gå med på det" mumlade han sedan instämmande och kysste henne ömt.

Selina var en aning lättad av att byta ämne. "Ja, hela mitt liv, och vår släkt har bott här i flera generationer". Hon lyssnade intresserat på honom.