De utvalda

"Ja verkligen" sa Ethan glatt. Han kände sig verkligen fri, lika fri som han varit hos sin familj. "Och det är underbart att bara vara här med dig". Han vände sig mot henne och log.

Hon skrattade lätt och la sin hand över hans kind innan hon gav honom en lätt kyss på näsan. "Och det är härligt att vara här med dug med." Skrattar hon lätt.

Ethan log större. Det här var verkligen livet. "Du är så vacker när du är så här glad" sa han sedan mjukt. De låg sådär en stund tills Ethan satte sig upp, med gräs kvar i håret.
"Tror vi nog borde fortsätta rida nu".

"Önskar jag kunde vara det jämt." Skrattade hon och satte sig upp och nickade, "Visst" sa hon och sadlade Morier så de kunde ta sig iväg.

Ethan sadlade Elpir och hoppade upp. Han kunde bara se natur framför sig, inte några tecken på städer eller bebyggelse. Han började rida lite sakta. Samtidigt som han vred huvudet mot Eletha. "Det kommer bli kallare va? När vi kommer norrut?".

Eletha såg ut över vidderna och sedan åter mot honom och nickade, "Jo, det kommer bli kallare, kanske snö med." Sa hon och satte sedan fart och började galoppera fram över slätten.

"Härligt" flinade Ethan. Han tyckte om snö, visserligen var det svårt att hålla värmen med den runt sig, men den var så vit och ren.
Han satte också av i galopp. "Jag har aldrig varit så långt norrut, är det mycket bebyggelse?" frågade han sedan.

(Vore ju en aning tråkigt om resan flyter på utan problem Så de kanske kan bli överfallna av rövare/tjuvar eller något? ;3)

"Inte mycket, någon enstaka by här och var och ett par kloster att söka skydd hos. Och mycket stråtrövare och fredlösa längst vägarna, även särlingar som gömmer sig." sa hon och funderade om det var något mer.

(Jepp, låter bra det )

"Hm stråtrövare va? De får vi ha ögonen öppna för" sa Ethan. Han ville inte bli anfallen mitt i natten..."Vet du, att ibland hemma i byn brukade jag gömma mig också kan man säga...ofta brukade jag ha en ögonbindel över ena ögat...så de andra inte skulle vara rädda eller hacka på mig för det...". Han hade speciellt haft bindeln på då han var mindre.

Hon nickade, ja stråtrövare egentligen inget hon var rädd för, men hon ville inte skada i onödan. Eletha såg på honom, "Fungerade det?" sa hon nyfiket och försökte tänka sig en barndom där hon var den enda särlingen. Det gick inte så bra, hennes barndomsminnen innan slottet var suddiga och inte särskilt klara.