Narnia

Andrew nickar. Det förvånade honom inte att hon varit här tidigare.
"Nej, så det här är väl något lite konstigt första besök antar jag. Kolla på saker? Nja, bekämpa monster och leta reda på en halvgud är mycket roligare", sade han lite skämtsamt med ett leende på läpparna.

"Tycker bekämpa monster låter mycket mer intressantare än att kolla efter jävla modekläder i skyltfönster." skrattar hon och knuffar lätt på honom. Visst hon visste egentligen inte vad hon gav sig ut på men roligare lät det.

Andrew skrattar. "Det var inte riktigt kläder jag menade. Mer att kolla på de saker som brukar locka hit turister. Du vet, frihetsgudinnan och sådana saker?", sade han när han nästan slutat skratta. Sådant hade han alltid haft en dröm om att göra, resa runt i världen och se alla de där berömda byggnaderna och statyerna med egna ögon.

Sam ler och nickar, "Jo, de är väl fina, har bara sett dem på håll har inte haft tid att se dem." sa hon en aningen sorgligt och kom på vad som var annorlunda med denna New York, "Det är inget krig." sa hon förvånat och såg ut.

Andrew nickade förvånat. Det var sant. Alla byggnader stod upp, inget såg ut att ha rasat. Staden var full av liv och inte folktomt som de hade sett på tv för han visste inte hur många månader sedan.
"Jag vet vad som är konstigt med er", sade plötsligt Annabeth, som satt längre bak med Percy. "Ni låter som om ni precis anlänt från England."

Sam såg på Annabeth och vände sig bak till dem, "Kan man säga att stämmer, ungefär.....Vi är från London, men har varit bortresta ett tag." sa hon med ett leende utan att avslöja allt för mycket.

Andrew nickade instämmande. Det var delvis sant. Inte frivilligt bortresta i alla fall. Annabeth verkade nöja sig med svaret hon fått.
"Som ett par ända från början av resan eller var ni med era föräldrar?", frågade hon sedan. När hon nämnde föräldrar ryckte Andrew ofrivilligt till. Han hade inte kommit över det faktum att de var borta från hans liv, även om han skulle komma tillbaka till sin normala värld i London.

"De finns inte, vi träffades på sammaställe." sa Sam dämpat och såg ut genom fönstret. "Som för ett hem för de som mist sina föräldrar i strid." fortsatte hon och Annabeth verkade ångra att hon frågat.

Annabeth blev sedan helt tyst, hon ångrade sig säkert. Men man kunde se hur hon beklagade deras sorg med endast sitt ansiktsuttryck. Andrew tyckte inte om när de tyckte synd om honom. De hade inte känt hans föräldrar, så varför skulle det ens påverka dem? Varför skulle folk bry sig när de knappt känner personen som förlorat sina nära och kära? För den personen skulle knappast vända sig till dem för att få tröst.

"Det är inget att beklaga, det är vår sorg inte er. Sörj inte för dem n i aldrig kände." sa Sam mad dämpad men ändå klar röst och såg på dem båda. "Ni kände dem inte, de är i en bättre värld nu." ler Sam mot dem svagt.