(PM) En mugglare på Hogwarts

JJAAA DAGEN ÄR RÄDDAD

Yey!

Jippi !!!

kapitlet blev inte jätte bra, men jag har ville verkligen lägga upp ett kapitel så att ni slipper vänta längre. Igår var jag jätte trött och kunde inte skriva (Det blir så efter en veckas scoutläger) och idag var jag tvungen att packa upp, sedan bestämma när jag skulle träffa en kompis som jag inte träffat på jätte länge, och sen fick jag reda på att någon hade lagt upp min ff på en annan hemsida och sagt att det var hennes. personen i fråga tog ner den direkt när jag kontaktade henne, så det var ingen stor grej, men det var ändå lite jobbigt att behöva fixa med det. Och först efter att sedan ha ätit lunch hann jag skriva så här kommer ett rätt kort kapitel.


Kapitel 68
Idag är det dags. Och jag är minst lika nervös som Harry. Om Harry skadas allvarligt är det mitt fel. Jag börjar tugga på naglarna, en vana som jag nyligen tagit upp igen från när jag var yngre.
”Annie, tänker du äta lite frukost eller äter du hellre upp dina fingrar?” säger Fred till mig retsamt. Både Fred och George tyckte det var fantastiskt roligt att hamna i sjön, men jag var säker på att de skulle hämnas bara för principens skull.
”Haha.” säger jag surt. Jag är inte på gott humör idag. Jag har ont i magen av nervositet och har redan lyckats böja tre gafflar bara genom att hålla dem för hårt. Hur jag lyckades med det är fortfarande ett mysterium för mig, men som tur var försvann dem direkt innan någon annan hann se.
”Annie kan jag få prata med dig lite?” säger Hermione plötsligt. Jag tittar upp och nickar. Vi går ut ur matsalen.
”Kommer Harry att göra sig riktigt illa?” säger Hermione. Jag skakar på huvudet men börjar bita på naglarna igen.
”Annie jag har aldrig sett dig så nervös förut.”
”Han kommer inte att skadas allvarligt.” säger jag bara.
”Det är så i boken eller?” säger hon osäkert.
”Jo, dessutom skulle Dumbledore aldrig tillåta det.” Hm… underligt. Hon tänkte på vad som hände i boken före mig. Ärligt talat hade jag inte ens tänkt på att Harry bara fick ett köttsår i axeln i boken. Eller… jo. jag hade tänkt på det men det hade inte lugnat mig det minsta. Tanken på att Dumbledore aldrig skulle tillåta något hända hans elever lugnade mig mycket mer än att jag visste vad som skulle hända.
”Bra. Det var bara att du verkade nervös.”
”Mm… jag antar det. Men det kommer gå bra.” sa jag mer till mig själv än till Hermione.
”Jo. Jag vet. Jag har hjälpt honom och han kommer klara sig fint.” vi nickade båda två på samma gång. Sedan stod vi där och tittade lite besvärat på varandra. Jag svalde när jag kom på hur mycket vi glidit isär. Hermione var den som hjälpt mig allra mest sedan jag kom hit. Hon var den som varit där för mig. Hon hade varit orolig för mig när jag mått dåligt, hon hade varit glad för mig när något bra hänt. Och trots det… Ända sedan halsbandet försvann… jag såg ner i marken. Lee hade förstört så mycket när han tappat halsbandet i sjön. Jag hade varit oåtkomlig för alla förutom tvillingarna och Cloaine. Och stackars Hermione hade försökt hjälpa mig men någonstans på vägen måste hon gett upp. Jag hade fått henne att ge upp… på grund av mitt halsband… hade jag verkligen förlorat en vän på grund av det där halsbandet? Det lät så hemskt när jag tänkte på det ur den vinkeln… men jo. Så var det. Hermione och jag var inte lika bra vänner som förut. Vi var bekanta, och jag visste otroligt mycket om henne… men vänner… Det var flera veckor sedan jag skulle kunna kalla henne det.

jättebra!

BRRAAAAWWWWSSSSSSOOOOOOMMMMMEEEEEEE

Bra kapitel! Har inte varit inne på mugglis på jättelänge så fick läsa från typ sid 90.
Kul! Jag har också varit på scoutläger! Var du på Vässarö?

Nej, jag var i dalarna med scouter från Wasakåren och Ärentunas scout kår, vilken kår går du i?

SKIIIITBRAAA! ♥

Värmdö sjöscoutkår. Har du varit på Vässarö nån gång?