Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

ohhhh, mer när du har tid!

Hihi, bra!! Dina ? ska väl vara " egentligen??

Ja, det blev lite konstigt, jag vet inte varför. Det såg inte ut så innan jag skickade.

^Skrev du i Word?

Det blev så för mig med förut, jag ändrade bara tillbaka

Nej, jag skrev inte i Word. Eller jo, jag gjorde det från början, men nu kopierade jag bara in det från där jag skrev förut.

^Okej för att om man kopierar från Word blir det ibland lite weird. Men man förstår ju så shit the same

skitbra!Du borde skriva en hel bok om detta fortsätt snälla

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

~ Rose~
Det kändes väldigt konstigt att ena sekunden tänka på hur mycket man hatade en person och sedan plötsligt upptäcka att den överfallit en. Faktum är att det kändes extremt konstigt. Och det var just vad som hände. Lönndörren slogs upp och en svart gestalt kastade sig in och landade rakt på mina ben - vilket gjorde extra ont eftersom de redan halvt var vridna ur led. Jag stönade högt och slog personen någonstans på benet som hämnd. Denna någon visade sig vara ingen mindre än Scorpius. Som jag just tänkt på. Och hatade.
"Jag hoppas att du har någon supersmart plan på hur vi ska ta oss härifrån", väste jag surt.
"Varför skulle jag?" väste han tillbaka, minst lika surt.
Jag svor högt och dunkade huvudet i väggen. Nu skulle syret här inne ta slut ännu snabbare. Dessutom behövde jag dras med Sorpius 'Gnällspik' Malfoy.

~Scorpius~
Perfekt. Jag var fast i en trång och illaluktande håla tillsammans med en sur person som inte hade någon som helst ambition på att ta sig ut.
"Det hjälper inte om du dunkar huvudet i väggen så där", sa jag kallt efter att Rose dunkat huvudet i väggen. "Om du inte har några problem med att vi använder ditt huvud som murbräcka. Vilket skulle vara ganska bra för mig, men inte för dig för du klarar dig aldrig levande ut härifrån."
"Jippie", sa Rose ironiskt.
Vi satt tysta en stund. Ingen funderade. Båda satt bara och stirrade på den andra. Inte snällt. Inte elakt. Utan riktigt elakt.
Det var nu jag upptäckte att Rose faktiskt hatade mig. Och att jag hatade henne. Från första början hade jag inte gillat henne, men nu var det bevisat. Jag hatade henne. Avskydde henne. Kalla det vad du vill. Men vi var inte vänner. Aldrig i livet.
Plötsligt hörde vi röster utanför. Jag kollade snabbt på mitt armbandsur. Halv tolv. Vem var uppe så här sent? Plötsligt kände jag igen en av rösterna. Den ljusa rösten tillhörde definitivt Annie Brown. Men den andra?
"James?" viskade Rose förvånat och jag blev minst lika förvånad när jag hörde vad de samtalade om.

~ Rose~
"Har du den?" snäste Annies en aning spruckna röst.
"Har och har... Jag har den... Nästan", sa James svävande och verkade vilja komma ifrån ämnet. Jag kände igen tonfallet. Exakt så hade han låtit när jag frågade om han hade sett min nalle när jag var kanske runt fem år. Faktum var att han hade 'råkat' kasta ut den i ett träsk.
"Jag vill ha den på torsdag. Nu på torsdag", sa Annie kyligt och hennes steg började eka i mitt stackars huvud.
"Vad ska du ha den till?" ropade James efter henne.
"Har inte du med att göra", snäste hon och jag kunde se framför mig hur hon överlägset knyckte på nacken och fortsatte genom korridoren med näsan i vädret.
"Scorpius, flytta på dig", stönade jag när han försökte sätta sig lite bekvämare och valde platsen på mitt ben. Han skulle just maka på sig när jag ångrade mig. "Föressten, jag vill nog ha kvar benet om vi någonsin kommer ut härifrån."