Om Voldemort faktiskt hade dött...

varför måste den låsas den är ju jätte bra när kommer 2 delen

Aimee och Draco reste sig till slut från bänken och tog sig in i slottet. Till Aimees missnöje var värmen inne i slottet inte så hög, så hennes hud var knottrig av kylan hon bar på. Häftiga skakningar forsade genom kroppen. Med armarna tvärs över bröstkorgen tog hon sig mot klassrummet där hon hade talmagi. Eftersom hon inte hade sett till Hermione på trolldryckslektionen antog hon att de skulle mötas utanför klassrummet. Så Aimee gick ensam i korridorerna med huvudet högt av lycka. Att se Draco le hade gjort underverk på henne.
Hermione stod jämte dörren och väntade på henne. Hon höjde handen i en vinkning och log svagt.
”Värst vad du är glad.” sa hon enkelt till Aimee som fnissade till.
”Ja, det är jag. Draco börjar bli okej igen, och det är fredag. Vi har bara tre lektioner idag!” Aimee log åt Hermiones avundsjuka min.
”Vi har fem!”
De samtalade kort i väntan på att lektionen skulle börja, men Aimee fick en känsla av att något var fel med Hermione. Hon var stel och pratade med en och samma ton hela tiden.
”Vad är det med dig, egentligen?” frågade Aimee och Hermione rodnade.
”Jo, jag övade på hur jag skulle konfrontera Harry och Ron. Jag måste få dem att lämna dig och Draco ifred.” Den röda nyansen på Hermiones kinder blev starkare, och Aimee kände själv en brinnande känsla sprida sig.
”Men herregud, det behöver du inte. Vi klarar oss. Och Draco verkar inte vilja låta någon veta att det var de som, du vet...” svarade Aimee och viftade menande med ena handen. Hermione nickade och log ursäktande.
”Då struntar jag i det. Vilken tur, för idéerna jag hade var inte så bra.” sa hon enkelt. Aimee skrattade högt och Hermione stämde in.

”Nej, nej, nej, Parkinson!”
Aimee kunde inte hjälpa att ett lågt skratt flög genom hennes läppar när hon iakttog Pansy Parkinsons misslyckande på förvandlingskonsten. Till och med Draco log. De satt vid ett bord och försökte få sina råttor att förvandlas till nakenråttor. Aimee gjorde ett nytt försök med formeln, men det enda som hände var att pälsen blev kortare. Dracos råtta hade kala fläckar lite överallt.
Ett högt dunder följt av ett irriterat morr fick Aimee och Draco att vända sig om. Pälsen på Pansys råtta växte i enorm takt. Råttan såg mer ut som en hund än som en råtta. Pälsen föll ner på golvet och började täcka golvet. Aimee ställde sig på stolen med ett tjut, och Draco följde hennes exempel. Och sedan var det som om pälsen sköts in i råttan i dubbel hastighet. Professor McGonagalls blick pulserade med ilska och Aimee skrattade ljudlöst. Dracos axlar ryckte samtidigt som han drog häftigt efter andan.
Aimee kunde inte hindra sig från att känna sig lycklig över Dracos glädje.

När lektionen var över vandrade Aimee och Draco planlöst omkring i slottet.
”Vad ska vi hitta på?” frågade Draco och Aimee suckade.
”Jag har inte en blekaste aning...” Och med inte mer sagt gick de som en reflex mot sällskapsrummet. Till Aimees lättnad var rummet tomt på folk, och likaså sovsalarna. Aimee slängde sig ner på en av sofforna och sjöng lågt på halleluja. Draco lutade sig över ryggstödet och flinade mot henne. Aimee rynkade pannan.
”Vad?” frågade hon nyfiket men ändå misstänksamt. Draco höjde händerna. Han höll i en penna som skiftade i flera olika färger. Aimee log nervöst.
”Du skulle inte...”
Draco nickade bara och hans flin satt som fastklistrat. Hans ögon tindrade. Aimee ställde sig långsamt upp och väntade på att Draco skulle agera. Med ens kastade han sig runt soffan. Aimee själv sprang iväg med ett skrik. De rusade runt i rummet och det tog inte lång tid innan Draco hade hunnit ikapp Aimee och fångat henne. Hon sprattlade ilsket och skrattade på samma gång.
”Sitt nu stilla, jag ska göra dig vacker.” sa Draco allvarligt och Aimee bröt ut i ett illvrål. Pennan som nuddade hennes ansikte var iskall.

När Draco väl var färdig letade Aimee efter en spegel som kunde visa hans verk. Hon nöjde sig med en liten fickspegel. Hennes ansikte var täckt av rosa och gula figurer som skiftade i andra färger. Hon såg sina mungipor sjunka längre och längre ner. Med armarna i kors slängde hon sig tjurigt ner på soffan. Draco låg på golvet och skrattade. Han låg dubbelvikt med armarna om magen.
”Det är inte kul.” sa Aimee trumpet.
”I beg to differ. Du förstår...” svarade Draco och satte sig upp. Han lyfte ena handen och sträckte sig mot Aimees kind. Han la den mot hennes hud och en kyla spred sig från hans handflata ut i kroppen på Aimee.
”Färgen är väldigt enkel att få bort.” fortsatte han och visade handen som var rosa.

Kvällen var på ingång, och Aimee hade fått bort färgen från sitt ansikte. Hon satt i samma soffa som tidigare och läste en läxa de hade i talmagi. Men hon var för trött för att förstå något av det hon läste, och det hjälpte henne inte att sällskapsrummet var proppfullt med människor. Hon gnuggade sig irriterat i ögonen och när någon satte sig ner bredvid henne föll hon lite åt det hållet. När hon slog upp ögonen satt Draco där med ögonen slutna. Aimee blinkade några gånger. Hon fylldes av en oro. Draco var blek och hans ögonlock skakade.
”Vill du följa med och hälsa på Patch?” frågade hon kvickt och Draco nickade.

De gick med långsamma steg mot uggletornet. Mörkret hade fallit men utegångsförbudet hade inte slagit i kraft än.
”Förlåt, men det blev lite mycket med allt folk.” sa Draco plötsligt.
”Vadå förlåt? Du behöver inte be om förlåtelse. Jag drog dig ut hit. Men om du vill kan vi gå tillbaka, fast det kanske du inte vill eftersom att det är så många i sällskapsrummet...” Aimee babblade i rasande fart och hindrade sig själv när Dracos leende och skakande huvud nådde hennes synfält.
”Jag ska vara tyst.” sa hon enkelt och Draco skrattade kort. Dörren till uggletornet var inom deras räckhåll. Den var mörk och såg nästan antik ut. Aimee sträckte sig efter dörrknoppen. Med ett svagt gnisslande svängde dörren upp. Flera stearinljus lyste upp tornet och gav en varm känsla.
Men synen som mötte deras ögon var smått obehaglig. En flicka satt i mörkret under trappan. Hennes bruna hår föll i lockar ner över ansiktet. Hennes axlar skakade lätt. Aimee kände hur hennes kropp hamnade i försvarsställning. Hon gick långsamt fram mot flickan. Desto närmare hon kom, desto tydligare blev flickan. Hon var klädd i en skoluniform, och Gryffindors röda märke prydde hennes bröstficka. Aimee satte sig ner på huk mittemot flickan och försökte se in genom håret. När deras ögon möttes, drog Aimee efter andan.
”Hermione? Vad gör du här?” frågade hon häftigt. Aimee tog tag i Hermiones hand. Den skakade.
”Inget...” Hermiones röst var lika skakig som hennes hand. Aimee lyfte undan Hermiones hår och hennes ansikte blev synligt. Aimee stirrade på den blåtiran som täckte Hermiones högra öga. Det var massivt. Färgerna var skrämmande. Blå, lila, röd och gul på en och samma gång.
”Vad har hänt?” frågade Aimee bestämt. Hermione stammade när hon svarade.
”Jag, jag skulle bara skicka... Ett brev till m-m-mamma och p-p-pappa, men så, så mötte jag...” Hermiones röst dog ut. Tårar föll nerför Hermiones kinder. Aimee kände hur pulsen steg.
”Hermione, vilka mötte du?” Hermione svarade inte.
”Svara!” Aimee höjde rösten och den skars av förtvivlan.
”H-h-h-harry och R-r-ron...” mumlade Hermione svagt. Hela hennes röst darrade av rädsla. Aimee kände hur hela världen föll samman. Det var som om hon skulle svimma. Men hon höll sig kvar i verkligheten. Draco lade en hand på Aimees rygg som om han kunde läsa hennes tankar. Han lade den andra handen på Hermiones knä, men när hon ryggade tillbaka tog han bort den. Aimee iakttog den lilla händelsen med stora ögon.
”Hermione, vad gjorde de mot dig? Vad hände?”

låtert intressant *bevakar*

Väldigt känslosamt och läsvärt! Nu börjar spänningen verkligen komma upp till ytan.