(PM)Albus Potter

aa! skulle också köpa dem

hihi vad snällt x) Kan lägga upp ett till kapitel när som helst om ni vill

jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa nuuuuuuuuuu!

haha okej

10 - Kvastflygningslektionen
Albus, Sco och Ellie satt vid frukosten en solig septembermorgon. Det hade gått nästan en vecka sedan Ellie berättat för dem om Lypusen. Hon pratade med Albus och Sco och hon var inte blyg överhuvudtaget. De tre hängde ihop som sammansnörjade djävulssnaror och Albus var otroligt glad över att han hade fått just de som vänner.
Albus drog upp sitt schema för att kolla vad de skulle ha för lektioner samma dag, och han flög upp ur stolen när han märkte att de skulle ha sin första lektion i kvastflygning.
”JA!” hojtade han så högt att Sco tappade sin sked med gröt i knäet.
”Vad är det?”, frågade lätt irriterat Sco. ”Du gjorde så jag spillde gröt på min klädnad!”
Ellie flinade.
”Vi ska ha kvastflygning idag!” sa Albus överlyckligt. Sco såg inte så glad ut över det, men Ellies ansikte lös upp.
”Jag har faktiskt sett fram emot att testa flyga!”, sa Ellie. Albus hade spelat ganska mycket quidditch med sin pappa sen han var liten, så han kunde grunderna. Det skulle nog vara svårare för de som var uppfödda som mugglare, som Ellie till exempel. Fast Ellie hade läst väldigt mycket böcker och sånt efter hon fick brevet, så hon kunde vissa saker bättre än Sco och Albus när det gällde magi.
Fem timmar senare stod de tillsammans med Hufflepuffeleverna på quidditchplanen med kvastar bredvid sig och flygläraren framför sig.
”Hej allesammans, jag är Alicia Spinnet, och jag ska vara er flyglärare. Jag har själv gått här på Hogwarts och spelat i gryffindorlaget”, sa hon. ”Jag har inte så mycket mer att säga, så jag tycker vi drar igång utan att vänta. Ni börjar med att hålla er hand över kvasten och ropa ’Upp!’, Såhär.” Hon höll handen över en kvast, ropade ”Upp”. Kvasten flög upp i hennes hand.
”Seså, testa nu då!” sa Alicia och eleverna försökte.
”Upp!”, sa Albus bestämt och kvasten flög upp i hans hand på en gång. Till hans förvåning hände samma sak för Ellie. För Sco tog det lite längre tid.
När alla hade fått upp sina kvastar skulle de sitta upp på dem, sparka av och sväva lätt i luften några sekunder för att sedan landa igen. Albus och Ellie klarade det galant. De åkte upp några meter, svävade ett tag och landade sedan perfekt mjukt. Sco däremot landade så hårt att han inte lyckades hålla balansen, utan föll. När lektionen var slut fick de som ville stanna kvar och testa att flyga runt lite, eftersom de inte hade fler lektioner på dagen och Alicia inte hade något annat för sig. Det var bara Albus och Ellie som stannade kvar.
”Vi ses senare då”, mumlade Sco och sedan vände han sig om för att gå men Albus stoppade honom.
”Vänta Sco!” ropade Albus och Sco stannade och vände sig om. ”Vi glömde att hälsa på Hagrid!” flämtade Albus.
”Åh nej! Vi får göra det när ni kommer tillbaka”, sa Sco och Albus nickade.
”Vi ses”, sa Sco och sedan försvann han iväg. Ellie och Albus greppade varsin kvast, sparkade av och susade iväg. Det här var Albus absoluta favoritkänsla. Att känna vinden mot ansiktet och bara susa fram i full fart. Ellie och Albus testade att kasta iväg äpplen och sedan fånga dem. Albus fångade vartenda äpple, hur hårt Ellie än kastade, och Ellie kastade mycket bra. De flög runt ett långt tag.
”Wow, ni är verkligen begåvade!” utbrast Alicia när Ellie och Albus tillslut hade landat på marken. ”Ni skulle helt klart kunna passa i gryffindors quidditchlag!” sa hon och Albus och Ellie tittade förvånat på varandra.
”Det är ju förstås ganska sällan som förstaårselever får vara med i quidditchlagen, men ni kan ju alltid testa. Gryffindor behöver faktiskt nya spelare till nästan alla positioner, så ni kan ju komma på uttagningen nästa vecka, om ni vill?”, sa Alicia.
”Självklart!”, sa Albus, och sedan lämnade de planen för att återvända till uppehållsrummet.
Ellie och Albus pratade ivrigt på vägen dit. De hade faktiskt en chans att komma med i gryffindorlaget! När de kom till uppehållsrummet fann de Sco där sittandes i en fåtölj. Han var blekare än vanligt och stirrade bara rakt fram.
”Hejsan Sco!”, sa Albus glatt, men Sco svarade inte. ”Gissa vilka som kanske kan komma med i Gryffindorlaget?”
Ellie och Albus log glatt och väntade på svar, men Sco bara fortsatte att titta rakt fram.
”Sco?”
”Åh hej, jag såg inte att ni var här”, sa Sco med svag röst.
”Är det något som är fel Sco?” sa Ellie oroligt.
”Nejdå, allt är bra, bara bra”, mumlade Sco. Ellie gick fram och kände på hans panna.
”Men du är ju iskall!” flämtade Ellie.
”Jag sa ju att jag mår fint!” utbrast Sco. Sedan reste han sig upp ur fåtöljen, men han lyckades inte stå upp i mer än några sekunder innan han ramlade och föll ihop på golvet.

så spännande skriv mer

vsg! hoppas du blir det!

11 - Hotet
”Sco!” ropade Ellie och Albus vartefter de rusade fram till Sco.
”Sco? Sco! Hör du mig?” flämtade Ellie. Sco svarade inte.
”Vi måste ta honom till sjukhusflygeln, snabbt!” sa Albus. Ellie greppade tag om Scos ena arm och slängde den över axeln. Albus gjorde likadant med andra armen och sedan rusade de så fort de kunde mot sjukhusflygen. Albus kunde knappt tänka medan de letade efter vägen dit. Vad hade hänt med Sco? Skulle han klara sig?
Efter några minuter fann de sjukhusflygeln med hjälp av en femteårselev från Hufflepuff.
”Hjälp!” ropade Albus och en gammal kvinna dök upp. Hon såg förskräckt ut.
”Vad har hänt?” undrade hon.
”Han bara föll ihop!” skrek Albus alldeles för högt. ”Han var alldeles blek och kall och sen bara föll han ihop!”
”Ta det lugnt, jag tar hand om honom, vill ni vara så snälla att lämna sjukhusflygeln så länge?” sa sjuksköterskan medan hon lade Sco i en mjuk säng och bäddade ner honom. Albus och Ellie gick ut ur sjukhusflygeln. Ingen sa någonting förens de kom tillbaka till uppehållsrummet.
”Vad tror du det är med honom?”, sa Ellie oroligt.
”Jag har ingen aning, jag hoppas bara han klarar sig”, mumlade Albus. Hans hjärta dunkade snabbare än någonsin, och när Albus och Ellie satte sig i soffan i uppehållsrummet var de för oroliga för att tala med varandra.

En vecka gick, och inga förbättringar från Scos sida hade visat sig, förutom att han rörde på sig en gång och mumlade något ohörbart. Albus och Ellie blev mer och mer oroliga. Skulle Sco ens klara sig? Ingen hade fått reda på vad det var för fel på honom.
”Tycker du inte att vi ska gå ner och hälsa på Hagrid?”, sa Ellie till Albus en mörk och kall eftermiddag. ”Ni skulle trots allt hälsat på honom för två veckor sen.”
”Jo, du har rätt. Vi går ner dit nu”, sa Albus, och sedan gick de ner mot Hagrids stuga. De knackade tre gånger på dörren och den for upp med en gång.
”Åh, hej, Albus, och...?”, började Hagrid.
”Ellie.”
”Kom in, kom in å sätt er! Vill ni ha en kopp te?”, sa Hagrid vänligt.
”Ja gärna”, svarade Albus och efter en stund satt de där alla tre och drack te ur jättestora muggar. Albus och Ellie försökte undvika stenkakorna som Hagrid hade bakat, de såg inte så frestande ut, men efter mycket tjat av Hagrid tog de en varsin. De smakade mycket torrt och de krossade nästan deras tänder.
”Hörde du om Sco?”, sa Albus tillslut.
”Oh ja … Ja hörde de, å ingen vet va de e för fel på han?”, sa Hagrid.
”Nej, det är det vi är mest oroliga för”, sa Ellie dystert.
”Ja förstår då de”, mumlade Hagrid.
De satt tysta ett tag och försökte komma på samtalsämne. Det var Hagrid som först öppnade munnen igen.
”Jag hörde att de va uttagningar till quidditch idag! Tror de börjar alldeles strax. Ska bli kul å se hur lagen blir i år.”
Det tog ett tag för Albus att fatta vad Hagrid hade sagt.
”Hagrid, sa du quidditchuttagning? Till gryffindors lag!?”
”Ja visst ja, varför skriker du så högt?”
”Vi skulle ju vara där Ellie!”
”Merlins skägg!” utbrast Ellie. ”Men kom så går vi!”
Albus reste sig snabbt.
”Förlåt Hagrid, vi måste gå. Det var trevligt att komma!” sa Albus.
”De e okej Albus. Lycka till nu!”

De kom precis i tid till quidditchplanen. Där stod det en massa elever. Testen gick ut på att fånga kvicken så snabbt som möjligt, träffa så många klonkar i ringarna som möjligt, och flyga så snabbt man kunde ett varv runt banan. Albus fångade kvicken nästan på en gång och flög jättesnabbt runt banan. Däremot träffade han inte så många klonkar i ringarna. Ellie däremot träffade varenda klonk, flög jättesnabbt men fångade inte kvicken lika snabbt som Albus. Efter en timma var testen klara och Albus och Ellie återvände till uppehållsrummet. Det skulle skickas brev till de som kom med i laget någon gång under veckan.
”Jag tycker vi klarade oss ganska bra”, sa Ellie när de gick upp för trapporna mot porträttet av den tjocka damen.
”Det tycker jag med”, sa Albus glatt.
”Skumgummitomtar”, mumlade Albus och porträttet svängde upp. Där inne satt Elliot och Spencer.
”Hej, Albus! Vi väntade på dig. Vi fick höra att Sco har vaknat. De sa något om…”, började Elliot men Albus och Ellie hade redan rusat iväg. När de kom in i sjukhusflygeln såg de Sco halvsittandes i sin säng upptravad på en massa kuddar. Han var fortfarande mycket blek och hade halvslutna ögon.
”Hej”, sa han svagt när han märkte att Ellie och Albus var där. Han verkade glad över att se dem.
”Hur mår du, Sco?”, frågade Ellie.
”Sådär… bättre än tidigare idag, men jag mår förfärligt illa”, sa Sco och rynkade på näsan. Ellie och Albus greppade varsin stol och satte sig bredvid Scos säng.
”Du kommer säkert bli bra snart”, sa Albus tröstande, men precis då böjde sig Sco över en stor hink vid andra sidan av sängen och kräktes. Efter en stund dök han upp igen, grönblek i ansiktet.
”Jag får hoppas på det”, sa Sco medan han torkade sig om munnen med baksidan av handen. ”Det här är vidrigt.” De satt tysta en stund. Albus tyckte otroligt synd om Sco.
”Vad var det som hände egentligen, Sco? Blev du bara sjuk, eller hade det hänt något?”, frågade Albus efter ett tag. Sco såg ut som om han tvekade, men sedan började han berätta med låg röst för att inte sjuksköterskan, madam Pomfrey, skulle höra.
”Det var hemskt. Jag gick ensam genom slottet på väg till uppehållsrummet den där dagen när ni stannade kvar på quidditchplanen. Jag var vid entréhallen när det hände … Jag kände bara hur jag blev indragen i ett rum (Albus och Ellie flämtade till när Sco berättade detta). Jag såg nästan ingenting eftersom det var så mörkt i rummet, men det var en man som talade i alla fall. Han sa…”, började Sco.
”Vad sa han Sco?”
”Han sa... att om jag inte berättade vem Harry Potters barn var, vad han hette, hur han såg ut och vilket elevhem han gick i, så skulle han förgifta mig”, sa Sco svagt.
Albus flämtade till.
”Jag berättade ingenting, så jag antar att han förgiftade mig. Jag kommer inte ihåg det så tydligt. Det enda jag minns är att jag lyckades ta mig till sällskapsrummet och att ni kom in... Sen vaknade jag upp här och mådde förfärligt illa”, sa Sco. Han såg ut som att han skulle spy igen. Ellie och Albus som var helt skräckslagna bara stirrade på Sco.
”Varför berättade du ingenting för oss i sällskapsrummet?”, frågade Ellie.
”Jo, för att han … Den där mannen ... Han sa att om jag berättade för någon så låg jag risigt till”, sa Sco. Ellie flämtade till.
”Vad tror du att någon vill mig eller James?”, sa Albus tyst.
”Jag har ingen aning”, sa Ellie. ”Men vi måste vara försiktiga.” Sco såg ut som om han skulle kräkas om han öppnade munnen igen.
”Har madam Pomfrey sagt något om när du ska bli frisk?”, frågade Albus. Sco öppnade munnen för att svara, men han vände snabbt bort ansiktet, böjde sig ner över sängkanten och kräktes istället. Sedan lyfte han långsamt upp huvudet, lutade sig tillbaka mot kuddarna och slöt ögonen. Efter att ha återhämtat sig lite svarade han.
”Hon säger att det är bäst att bara vänta och se. Det är bra att jag kräks, säger hon, men jag måste dricka sån här äcklig dryck för att få näring”, sa Sco och nickade mot en konstig flaska på nattduksbordet. ”Hon sa också att hon hade hittat spår av gift i mitt blod”, sa Sco. Det lät som han blev mer och mer utmattad ju mer han pratade. Efter ett tag kom madam Pomfrey in i rummet.
”Ni måste gå nu, han behöver vila”, sa hon strängt och Albus och Ellie lämnade motvilligt sjukhusflygeln efter att ha försäkrat Sco om att allt kommer bli bra igen. Innan Albus gick ut genom dörren kunde han se en skymt av madam Pomfey som var i färd med att hälla upp lite av den konstiga drycken i ett glas och Sco som böjde sig över den stora hinken bakom madam Pomfreys rygg.
”Stackarn”, sa Ellie förfärat. ”Hoppas han blir bättre snart.”
”Ja, om han inte hade druckit den där konstiga drycken hade han ju inte haft någonting kvar att kräkas upp”, sa Albus medan han och Ellie återvände till uppehållsrummet för att sova.

sååååååå bra!!!!!!! meeeer?

Ja, nån gång idag tror jag väl jag ÄR konstig.. Jag tycker så synd om Sco fast det är ju jag som styr hur det blir xD

snälla skriv meeer!!