Lumos :3 & LeoisLazyy

Well that's kind of what I'm aming for Eller något x)
~~
Benjamin blängde på henne i några ögonblick innan han reste från stolen så hetsigt att den föll bakåt och slog i marken.
"Ni, ni vet inte hur det känns", spottade han ur sig och slog till kakburken så att den föll i golvet med en skräll. Han vände på klacken och stormade ut från kontoret med dörren smällandes efter sig.

Aha. x)
Jag spolar några en månad eller två. Hoppas det är okej.
~~
Det var lördag morgon, och så fort Hailey klev upp på morgonen och slängde blicken genom fönstret så märkte hon att något var annorlunda. Stora snöflingor svajade från himlen ner på den redan vittäckta marken. Hailey själv hade tagit en rätt lång sovmorgon och missat frukosten. Hon kunde se några elever kasta snöbollar på varandra nere vid ängarna. Hailey log snett, men ryckte till när hennes mage kurrade. Det var dags att besöka husalferna nere vid köket och be om något att äta.

okok :3
~~
Korridoren Benjamin vandrade igen var så råkall att han varit tvungen att gå tillbaka till sin sovsal för att hämta sin mantel och halsduk. Han drog lite i det stickade tyget för att svepa det hårdare runt hans bara hals. Efter att rundat några hörn stannade han till framför en tavla av ett gult päron. Med lätt darrande fingrar "kittlade" han päronet och ingången till köket gjorde sig synlig. Han var inte riktigt lika mager som innan, men fortfarande visuellt, och psykiskt, tärd. Husalferna svärmade genast omkring honom. En av dem stack en mugg med te i handen på honom medan en annan drog honom med sig längre in i köket. Professor McGonagall hade hotat med att dra av poäng för Slytherin om han inte åt så han hade sakta men säkert börjat äta igen, även om det inte var några mängder.

Hailey hade precis tagit sig ner till köket och kittlade vant päronet på tavlan. Dörren öppnades och hon klev in, men det dröjde inte länge innan hon fick syn på honom - Benjamin - och vände sig om för att gå igen. Hon pratade aldrig med honom om hon inte var absolut tvungen. Hon var till och med tyst under deras patrulleringar. När hon tänkte efter så var hon inte så hungrig, försökte hon övertala sig själv. Hon kunde komma tillbaka se-
"Ville miss Jule ha någonting att äta?", pep en liten röst, och Hailey vände sig om med ihoppressade läppar. Hennes blick föll på en husalf med stora, fladdrande öron och blå ögon.
Hailey undvek att kolla på Benjamin, men pressade fram ett varmt leende mot husalfen.
"Erhm.. Ja, eller alltså jag kan komma tillbaka senare. Jag ser att ni är lite upptagna just nu. Jag vill inte att ni ska stressa.. Så erhm, ja. Jag kommer tillbaka senare", hasplade hon ur sig innan hon ryckte upp dörren igen. Hon hann inte gå ut, utan kände snart hur husalfen greppade tag om hennes hand. Hailey vände sig frustrerat om, önskandes bara att hon kunde springa därifrån.
"Du kan äta nu", pep husalfen. "Det är ingen stress", fortsatte den, och Hailey suckade för sig själv innan hon tvingade fram ett leende igen.

Benjamin slog upp blicken samtidigt som han började vira av sig sin halsduk och hängde den på stolen bakom sig. Hon var där, vem annars skulle det vara? Med en road min satte han sig ner på stolen och spände sin isiga blick i henne, väl medveten om att hon egentligen ville gå därifrån. Hon hade inte talat med honom på flera veckor och totalt ignorerat honom - som om han vore luft.
"Kan du vara lite mer diskret i dina försök att undvika mig?" Frågade han och himlade med ögonen. "Du sårar faktiskt mina känslor..." Han skrattade rått och tog en klunk av det varma teet som brände sönder hans tunga.

Hailey slog sig ner på den enda stolen som fanns kvar, - som även visade sig vara framför Benjamin. Hon hade spelat som Gryffindors sökare i flera år, och var därför smidig när det gällde olika saker som att kasta och fånga. Hon ryckte därför av sig sin axelväska och kastade den smidigt med remmen över stolsryggen. Hon satte sig lätt ner på stolen och fokuserade hennes gröna, glittriga ögon i hans isigt blåa utan att blinka. Ett brett, slugt och för henne inte karaktäristiskt elakt leende spred sig över hela hennes ansikte. Ett leende av hat.
"Åh, raring..", började hon med den silkeslena men ändå kalla röst hon tog på sig när hon var redo att döda verbalt. "..jag visste inte att du hade sådant.."

"Känslor?" Frågade Benjamin och höjde ett ögonbryn. "Om du nu absolut måste veta så har jag faktiskt det", sade han och ställde ner muggen med te på bordet. Han lutade lite på huvudet och fortsatte att stint betrakta henne.
Nog förstod han till en viss del varför hon tvärt avskydde honom, men det fanns fortfarande delar av honom som inte hade den blekaste aning om varför hon hatade honom. Visst var han en odåga, men det hade han redan blivit straffad för och skulle han vara helt ärlig behövde han verkligen inte känna sig hatad av henne också.
"Jag förstår varför och att du ogillar mig..." började han långsamt och slog ner blicken från henne. "...men jag förstår inte varför du beter dig som om jag vorde pesten själv."

"Inte?", undrade Hailey och lutade sig lätt tillbaka mot stolsryggen med en viss chock. "Hur tror du att jag ska bete mig om du bara ska vara sarkastisk och slå tillbaka när jag försöker vara snäll och hjälpa dig? Vet du, jag tycker inte om det min pappa gör. Jag hatar att min framtid ska vara bestämd utifrån vad han tycker om saker och ting. Jag har bråkat med honom de senaste fyra åren om det här. Att han måste sluta bete sig som en förbannad idiot, och låta mig välja min egen väg. Vet du hur många gånger jag har skrikit att han har fel? Hur många gånger jag har vägrat prata med honom? Och sen helt plötsligt så visar det sig att jag kanske måste acceptera att han möjligtvis har haft rätt hela tiden. För jag såg hur du långsamt försvann, men också hur du vägrade ta emot någon som brydde sig." Hailey blinkade till och lade armarna löst i kors.

Han fortsatte att titta ner i bordet när hon talade. Det hon sa var riktigt, det var sant. Benjamin hade aldrig varit någon som bett om hjälp så när han blev satt i den sådan situation där han egentligen behövde det hade han helt enkelt funnit den motbjudande.
"För att vara helt ärlig så vågade jag knappt be om hjälp", sade han tyst och började följa mönstret i träet med ett finger. "Och, hur deprimerande och patetiskt det än låter, så kan ingen hjälpa mig", fortsatte han ännu tystare än innan. "Samtidigt så hade jag faktiskt ingen aning om att du brydde dig om mig. Det kanske inte var så du menade det...men varför skulle du ens göra det till att börja med?"

Hailey såg forskande på honom innan hon drog en djup suck.
"För att jag vet hur det känns att förlora någon som inte velat ta emot någon hjälp. Min farfar. Han fastnade i ett drogberoende. Det dämpade hans ångest, men det löste aldrig problemet. Jag gick hem till honom själv en dag för att försöka muntra upp honom. Jag lyckades alltid få honom att le åtminstone lite grann. Men inte den dagen, och överdosen dödade honom framför mig. Det är därför jag kan se testralerna, och jag vill inte att det ska hända igen."