Cipriano & Everly [privat]

"Förlåt." Om hon haft bättre kontroll över Olivia så skulle de högst antagligen inte ha kommit in i skogen. Då skulle hon inte mot sin vilja blivit vittne till ett mord, och då skulle hon inte ha blivit inblandad och sitta här. Sorgset drog hon en hans över ansiktet och stirrade tomt ner på sina fötter.

Jason blev en aning ställd av hennes ursäkt. Förstod inte alls vad hon bad om ursäkt för.
"Varför säger du förlåt för?" frågade han förvirrat och såg på henne.

"Jag var på fel ställe vid fel tidpunkt." Hon avslöjade sedan sina tankar för honom men behöll hela tiden blicken fäst på sina fötter, tordes inte se upp på honom och möta hans blick. Egentligen så var det ju ingenting hon kunde hjälpa - det var ju inte som om hon hade kunnat räkna ut att någonting farligt skulle hända.

Jason tvekade lite innan han kramade om henne.
"Det är inte ditt fel. Jag borde varit noggrann. Jag borde ha kört hem dig och Olivia först eller åkt iväg med Philip. Jag gjorde ett slarvigt jobb, fast det kan man nästan skylla på dig. Du golvade mig verkligen på dom där typ tio minuterna som du pratade med mig, jag vill bara in och vara med dig igen." sade han ärligt och log smått.

Att säga att hon blev överraskad över den plötsliga kramen var en mild underdrift, hon hade verkligen inte kunnat förvänta sig att det skulle hända. Jason var ganska svår att förstå sig på: han hade en gullig sida som visade förståelse och till och med brydde sig, men samtidigt så var han så långt ifrån de adjektiven man kunde komma.
"Menar du det?" frågade hon sedan, tyckte att det lät ganska konstigt. Hon var väl inget speciellt.

"Jag har ingen anledning att ljuga för dig, eller hur?" sade han och såg ner på henne. Han drog upp hennes huvud lite och granskade hennes ansikte. "Nejmen jag är seriös. Jag var slarvig för jag ville tillbaka in och snacka med dig." sade han ärligt.

Han hade miljoner anledningar att ljuga för henne. Åtminstone försökte hennes undermedvetna övertyga henne om att så var fallet. Hon hade inget alternativ än att se på honom då han drog upp hennes huvud en aning.
"Varför just mig?"

"Jag sa det igår. För du skriker inte efter uppmärksamhet, du försöker inte vara den vackraste i rummet men ändå är du det. Du drar till dig alla killar men ingen vågar riktigt försöka med dig för dom vet att dom inte är värda någon som dig, inte jag heller för den delen. Därför blev jag lockad." sade han och ryckte på axlarna.

Kay skakade lite på huvudet. Hon visste inte om han verkligen menade det eller om han endast sa så för att försöka få henne på bättre humör. Hur det än låg till så värmde hans ord hennes hjärta, det var sällan hon fick komplimanger eller valde att ta emot dem.
"Det var väl ändå en överdrift," mumlade hon och syftade på det han sagt om att hon varit den vackraste tjejen i rummet fastän hon inte strävat efter att vara det.

Jason smekte hennes kind och skrattade till.
"Absolut inte en underdrift. Det som gör dig så överlägset vacker är just att du inte riktigt bryr dig. Dom andra är otroligt ytliga medan du bara... Du är så avslappnad och vacker och det är faktiskt skrämmande." sade han och log snett mot henne.