[PRS] Back to shcool

Jag sitter i mitt gamla kök i Nagoya. Pappa står i hallen bredvid och pratar i telefon. Det verkar vara någon han gillar, han låter glad och skrattar. När han precis lagt på luren och jag ska fråga vem han pratade med, så öppnas ytterdörren. Vem kan det vara?
Pappa säger hej till personen, som säger hej tillbaka. Det är en mjuk och len röst. En kvinna.
Hmm...kan det vara pappas nya flickvän? Han sa att hon skulle komma när mamma var bortrest.
In i rummet kommer pappa med ett stort leende på läpparna och förföljd av honom är en lång, smal, blondlockig kvinna. Vad exotisk hon ser ut! Blond och blåögd, hon är definitivt inte från Japan. Men japanska kan hon tydligen.
"Ren" säger pappa glatt. "Jag vill att du ska träffa min nya flickvän, Regina Jones". Kvinnan ler mot mig och sträcker fram handen. Hon ser snäll ut. Jag skakar hennes hand och ler tillbaka.

Nu är jag inte i köket längre, utan sittandes på knä på golvet i mitt gamla sovrum. Vad gör jag där?
I högra hörnet ligger en hög med presenter och massa kort. "Grattis Ren 10 år!" står det på dem. Åh, det är min födelsedag! Jag måste ha haft kalas tidigare på dagen, för nu är det mörkt ute.
Framför mig står samma kvinna, Regina Jones, eller, kan det verkligen vara det? Jo, samma blonda lockiga hår, fast rufsigt istället för välvårdat, och samma blå ögon, fast istället för att de såg snälla och vänliga ut, så ser de nästan maniska ut. Kring handleden har hon virat ett bälte.
"Dumma barn som du ska få betala för sina synder!!" skriker hon och går bakom mig. Plötsligt tar hon ett fast tag om bältet och rappar till mig på ryggen. Smärtan är olidlig, som tusen brinnande eldar som letar sig upp längs med ryggen. Ett hjärtskärande skrik spricker ut i rummet. Sedan gör hon samma sak igen. Igen, igen och igen. Samma smärta varje gång, samma skrik, tills hon skriker åt mig att hålla tyst. Efter ännu några slag så klarar jag inte av att hålla tyst längre. Jag öppnar munnen för att släppa ut ännu ett skrik och sen...
Så vaknar jag.

Jag vaknar av en fisk börjar äta på mitt ansikte.
"Hey sluta jag är bossen här vettu" muttrar jag
Fisken ser förskräckt ut och simmar iväg, jag antar att den trodde jag var död.
Jag bara ligger på botten i några minuter till och sen simmar jag upp till ytan. Luften känns sval mot mitt ansikte och vädret är klart.
Jag kravlar mig upp och byter snabbt kläder i skydd av ekens grenar. Sen tar jag fram min skol ryggsäck ur ryggan och sätter på mig jackan.
Jaha nu var det skola igen då tänker jag och suckar.

Alarmet ringer, men jag var redan vaken. Jag kunde inte somna om efter drömmen. Lakanen och kudden är våta av kallsvett. Huvudet känns helt tomt. Det kändes som att bi traumatiserad återigen. Jag behöver tvinga mig upp ur sängen och in i badrummet.
Det varma vattnet silar ner för min kropp, över axlarna och min ärrade rygg. Jag brukar inte tänka på ärren, men idag noterade jag de extra. Resten av morgonen känns som om den går mekaniskt. Jag gör allt automatiskt utan att tänka på det. När jag kollar mig i spegeln innan jag går så är jag blek och har mörka cirklar under ögonen. Jag går lite skakigt till busshållplatsen. Om någon hade försökt prata med mig nu så hade jag inte hört ett dugg. Jag har blockerat omvärlden. Jag står på busshållplatsen i tystnad, jag har inte ens hörlurarna på. Jag kliver långsamt på bussen och sätter mig på en plats längst bak.

Jag börjar sakta (men säkert) vandra mot skolan. Helt och hållet i mina egna tankar. Undra Brooke gör nu, jag är ganska säker på att hon äter frukost men man vet aldrig.
Tanken på Brooke får mig mer nedstämd. Jag skyndar på stegen lite så jag ska komma snabbare till skolan, där jag kan bli distraherad.

Plötsligt kopplas jag tillbaka till omvärlden.
Ta dig samman för helvete! tänker jag. Det är historia! Jag skakar på huvudet snabbt som ett fysisk sätt att släppa det. Det funkar hyfsat. Jag lutar huvudet mot fönstret och dagdrömmer. Jag tittar ut mot allt som passerar förbi, träd, hus och brevlådor. Jag noterar dem inte riktigt, inte förrns bussen passerar några skolelever. Och inte vilka skolelever som helst, utan Jace och ishockeykillarna. Jag spänner mig plötsligt och spänner blicken på dem. De gör inget särskilt, bara ser allmänt "grabbiga" ut. Dunkar varandra i ryggen, på axeln och gör high-fives for no reason.
Vad glad han ser ut... tänker jag för mig själv. Konstant visar han sitt vita leende. Det är ett väldigt vackert leende, så jag förstår varför.
Omedelbart slutar jag titta ut och stirrar nu på stolsryggen framför mig. Kom jag just på mig själv med att stirra på Jace? Bara sådär?
Nej, det kan inte vara så! Jag gillar ju inte honom, han är en douche som bara går runt med sina kompisar hela tiden och tror att han är coolast i världen.
Min tankegång avbryts när bussen stannar på hållplatsen vid skolan. Jag kliver av och styr stegen mot skolingången.


Dis is Jace

Jag kommer till skolan samtidigt som en buss, och gissa tre gånger vem som kommer ur den.
"Ren!" ropar jag och han vänder sig om
"Hej Rachel..." svarar han men ser inte särskilt glad ut
"Har något hänt?" frågar jag och sluter upp vid hans sida

"Jag eh..." börjar jag. "Jag sov dåligt bara".
Jag ljuger inte, jag lämnar bara ut vissa delar av sanningen. Det hade vart lite konstigt om jag var så påverkad av en dröm, men att jag sen inte kan förklara vad det var för dröm. Nån gång kommer hon väl få reda på det, men den gången är inte nu.
Ugh, jag suger verkligen på att ljuga. Nu ljuger jag ju inte ens, men det jag gör nu är jag inte så värst bra på heller.

"okej" svarar jag, men jag kan se att han inte säger allt. Dock så tänker jag inte pressa honom jag menar vi har bara känt varandra i en dag.
Vi går tysta in i skolan.

"Såå, vad är ditt första ämne?" frågar jag efter en lång, ganska pinsam tystnad.

"Biologi" svarar jag
"Åh mitt med!" säger Ren och jag brister upp i ett leende
"Ja men då går vi dit tillsammans!" säger jag glatt