{HP} Lumos :3 & Miranda Black

Brinley stannade upp mitt i en rörelse och blinkade till.
"Vad får dig att tro det?", undrade hon och hoppade ner från pallen hon stått på.

Logan fortsfortsatte titta på henne.
"Du såg nedstämd ut och så..." Logan pillade lite på sin hogwartsuniform av nervositet.

Brinley skakade långsamt på huvudet.
"Jag är bara trött", mumlade hon i hopp om att han skulle gå på det.

"Jag är inte dum.", sa Logan självsäkert. "Tro mig, dessa ögon har sett så många som blivit ledsna." Han gjorde en gest mot sina ögon. ´Med genomträngande blick såg Logan in i Harpers ögon. Det var någonting med hennes gröna ögon som fick honom att vilja veta mer, mer om henne.

Brinley sjönk ner i en av de närmaste sängarna när hon var säker på att madam Pomfrey hade gått och lagt sig.
"Jag har ingen mamma längre. Hon dog för två år sedan.. Det fanns inget de kunde göra. Hon var för sjuk. För svag.." Hon hade blivit bra på att hindra tårarna. De var inte längre något hot.

Logan iaktog Harper när hon satte sig ner på sängen. Hennes mamma hade tydligen dött för några år sedan i någon sjukdom. Han visste inte vad han skulle säga. Själv hade han inte mist någon som stått honom nära.
"Oj, beklagar", sa Logan och tog några steg närmare. "Skulle bli asledsen ifall min bror dog."

Brinley såg upp på Winter och tvingade på sig ett svagt leende. Hon skulle inte visa sig svag. Inte framför Winter.
"Det är lugnt. Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort."

"sådär säger alla fast de egentligen är jätteledsna" Logan tog ytterligare några steg och var nu framme vid henne. "Slår vad om att du också är precis som andra och bara säger att du klarar dig."

Brinley suckade, men svarade inte. Varför hade Logan rätt? Hon klarade sig utombords, men inte på insidan.

Logan satte sig brevid Harper på sängen. Han visste inte hur han skulle trösta henne på bästa sätt. Han strök henne på ryggen, ett tafatt försök att försöka trösta.