Avatar legend of Vera - Nutid

" Dåså då tar vi och hittade en fin plats " sa Leon och tog upp kartan och började titta på den efter någon bra plats. Det var en karta som räkte ungefär några mil från London samt visade London.
"Okej nu ska vi se " sa Leon mest till sig själv.
" Em vi kan ta bussen nr 875 till en fin sjö jag känner till jag och mina föräldrar brukar åka dit ibland på sommaren " sa Vera och log. Hon och hennes föräldrar gjorde ofta saker och Tim var inte med på dom sakerna då föräldrarna hela tiden ansåg att det vore bättre om han stanade hemma.

"Låter bra" sa Temperance och visade vägen till bussen. Efter en stund hoppade de av och gick en lång bit till de kom fram till en sjö, med lite skog i närheten.
"Här blir väl bra?" sa Temperance och började slå upp sitt tält. Serena gick bort en bit och började röra på fötterna och armarna, och övade på att försöka få metallbiten framför henne att röra sig enligt hennes vilja. Temperance betraktade henne en stund innan hon vände sig till Vera.
"Ska vi börja direkt?'"

" Ja gärna ingen ide att dra ut på det " sa Vera det hon hade lärt sig var bara vattenpiskan inte så mycket mer.

Leon gick in i skogen som låg bakom dom och satte igång och träna på eget behov. Han tränade på att bli en snabbare klättrare för tillfället samt att bli bättre på att ta sig mellan träden.

"Okej. Som du kanske vet så är vatten lugnets element, man får inte fram något genom att vara stressad eller aggressiv, låt vattnet följa kroppen när du rör dig" sa Temperance och visade hur hon skulle röra sig. Hon skapade ett klot av vatten som och långsamt och metodiskt fick att röra sig runt platsen med hjälp av sina handrörelser.

" Okej " sa Vera hon började att testa att röra sig som Temerence och började få fram en ganska ostaigt vattenklot. Hon var helt lugn i denna miljö vilket gav ett plus. Hon var alltid lugn här då det här stället var ett ställe för henne och hennes föräldrar att varva ner på och få mer tid åt varandra.

Temperance fortsatte att hjälpa och lära Vera, och försökte småprata lite under tiden.
"Du behöver inte svara om du inte vill, men det verkar som din bror är lite bortstött från familjen?" Frågade hon försiktigt.

Serena tjöt till och gjorde en segergest i luften. Hon hade samlat ihop metallbestick hon hade snott med sig från diverse restauranger och hade nu lyckats bända dem till en platta. Hon ställde dig på den och började röra med händerna för att få den att flytta på sig på marken som en skateboard utan hjul.
"Hah! Jag är bäst!" Ropade hon och gled förbi Temperance och Vera in i skogen.

Vera lyckades göra lite mer vattenövningar
" Kanske föräldrarna ser mig som nummer 1 i prioriteringen i familjen " sa Vera vilket hon ibland störde sig ibland på. Hon var tillräckligt stor för att komma ut på denna resa utan massa regler från Föräldrarna.

Under tiden i en annan by sprang en kille klädd i svarta och röda kläder samt täckte sig med svart mantel och samt hade en röd sjal som täckte ansiktet fram till ögonen. Han arbetade snabbt och tog alla värdesaker han kunde få med sig från byn. Hans smeknamn överallt var Flamman hans riktiga namn kände otroligt få till och ville man få reda på det behövde man vinna hans tillit. Han sprang på taket och sköt en pil som satt fast i ett rep. Pilen spetsades fast på andra taket och han sprang över mellanrummet mellan huset utan att stanna upp utan att titta ner.

Serena gled in i skogen, och insåg att hon hade svårare att använda sin radar på metallplattan. Det gick, men det var ganska så mycket svårare än vanligt. Hon väjde undan för ett träd, men märkte inte det som var nästan bredvid, och kraschade in i det. Hon föll ner på marken och låg med ansiktet uppåt. Hon svor en lång ramsa och utstötte ett frustrerat vrål. Hon sparkade på trädet hon hade kraschat i och satte sig sedan på knä. Hon kände hur det blev vått under ögonen och försökte stryka bort det, men det fortsatte att komma. Hon svor lite till.

Leon ryckte skrämt till av det plötsliga vrålet och tappade balancen på den smala grenen han var på. Leon föll ner mot marken men lyckades få tag på en gren precis innan grenarna på trädet tog slut. Han andades ut och tog sig
ner. Han märkte Serina sitta en bit bort tvekade smått men gick mot henne. Leon var inte något bra på att trösta folk men han kunde få dom på andra tankar någorlunda bra.

Serena andades häftigt och var så upptagen med att vara frustrerad att hon inte ens märkte att Leon stod en bit ifrån henne. Hon ställde sig upp och började slå allt vad hon kunde på trädet som var framför henne. Hon slog och slog, och brydde sig inte när den hårda barken rev upp hennes knogar. Hon slutade efter en stund och lutade pannan mot stammen. Tårarna droppade ner från ögonen och på marken under henne. Hon tog ett djupt andetag när hon insåg att det var någon som bevittnade händelsen.
"Det var inte meningen att du skulle se detta" sa hon tyst.