Allmänt rollspel! {HP}

Adeleine satte sig i en fåtölj. "Jag tror inte att du blir relegerad", konstaterade hon. "Det är farliga tider. Jag tror att de vill hålla oss säkra. Har du hört talas om Dumbledores armé?", undrade hon sedan.

Cassandra nickade som svar.
"Var det inte den som Harry Potter startade?" la hon sedan till. Hon satte sig i fåtöljen mitt emot Adeleine,

Adeleine nicka. "Precis. Jag vet inte riktigt vad det är som händer..., men det känns som om vi borde starta upp något liknande igen." Hon såg sig omkring i det varma, tysta rummet. "Allvarligt alltså. Vi får inte veta något. Rektorn är tyst, lärarna patrullerar riktigt ofta, och våra föräldrar vägrar förklara. Allt är underligt på Hogwarts", förklarade hon tyst.

"Ja kanske det." Hon var tyst i någon sekund. "Ja, har också märkt att något är annorlunda. Folk har börjat undvika mig. Idag på en av lektionerna blev det helt tyst när jag kom in. Eftersom mina ättlingar var dödsätare så känns det som om alla tror att jag också är det", sa hon sedan. Det sista med sorg i rösten.

Adeleine suckade. "Jag litar på dig", lovade hon med ett leende. Någonstans utanför fönstret kunde hon höra en uggla hoa i den lätt kyliga natten, samtidigt som trädens grenar rasslade i lätta rörelser.

"Tack eller vad man ska säga" sa Cassandra och skrattade till. Hon trivdes i Adeleines sällskap och den dryga fasaden som hon ofta hade var som bortspolad.

Adeleine tystnade till när hon kunde höra höga rop, och skrik nedanför. Även om Gryffindortornet låg högt upp i skolan så lät det tydligt, nästan som om personen som skrek stod utanför dörren och tjöt in i nyckelhålet. Hon vände sig skrämt mot Cassandra, och det kändes nästan som om blodet hade stelnat till i hennes ådror. Gryffindoreleverna rörde sig skrämt i sällskapsrummet, och Adeleine kände på sig att något var hemskt fel längst ner i skolan.

"Säkra portarna, professor Thawswick!", ropade den mörka och höga rösten från rektor Rougestone. Adeleine kunde även höra honom ropa åt andra lärare att dem skulle samla eleverna i den stora salen. Adeleine reste sig hastigt upp, men visste inte om hon skulle invänta en lärare eller gå ner själv.

Cassandra ryckte till vid de höga skriken. Hon såg skrämt in i Adeleines ögon och rusade sedan iväg ned för trappan. I uppehållsrummet var det kaos. Elever sprang till höger och vänster och verkade inte uppmärksamma Cassandra som förvirrat stod där och inte riktigt visste vad hon skulle göra. Hon skyndade sig till porträtthålet och sköt upp det. Men väl utanför visste hon inte vad hon skulle göra utan stod bara som paralyserad.

Adeleine sprang ner för trapporna, två steg i taget och trängde sig mellan de panikfyllda eleverna som sprang överallt. Hon sprang ut genom porträtthålet där korridoren var fylld med ännu fler människor. Försteprefekts ledde förstaårselever bakom sig. Adeleine krokade arm med Cassandra och började springa ner för marmortrappan som var packad med elever. Hon var nära på att snubbla och dra Cassandra med sig, men rätade på sig i sista stund.

Cassandra sprang tillsammans med Adeleine ned till Stora salen. Väl där inne var de fyra långborden bortplockade och var istället fylld med klungor av elever. Det kändes som att alla blickar flyttades till Cassandra när hon kom in och hennes kinder blossade upp. Det var något hon hade missat tydligen.