Minnen från förr (PRS)

Tasha svarade inte men ryckte åt sig sin fläta av ren reflex som om han skulle göra det direkt.
"Jag kan prova det på mig själv också." mumlar hon slänger bak flätan hängandes på ryggen.
"Dock kan jag färga tillbaka det om du inte skulle gilla att ha det i grönt." hon skrattade lätt till, men nickade åt hans ord och gick till den närmsta dörren.
"Öppna du." log hon snett, då det var hans tur att göra något först. Men innan hon gick in gick hon över det dammiga golvet och med någon möda lyckades hon tillslut öppna fönstret.
"Det behövs vädras och städas." mumlade hon och gick åter till honom. Det skulle vara mycket att städa, hon orkade inte ens tänka på det. Men då hade hon något att göra, annars blev hon alltid så rastlös av sig.
"Vågar gör jag nog, om rummet är städat och genomsökt. Helst hela huset..... Jag brukar sova med lampan tänd annars. När jag väl kan sova alltså." svarar hon och möter hans blick. Brydde han sig eller ville han bara retas?

Zachary fnös åt henne innan han tryckte ner handtaget för att öppna dörren. Först ville den inte ge med sig men efter lite våld gled den upp med ett missnöjt ljud som ekade i den stora hallen.
Rummet innanför dörren var relativt stort, instängt och mörkt. Tjocka sammetsgardiner hängde tungt ner från sina gardinstångar och täckte de två fönstren som fanns i rummet. Han drog fram sin stav från bakfickan och ljus spred sig med ens från dess spets. Visserligen såg det gammalt och smutsigt ut, men så fort de fått bort dammet, som täckte varenda yta, skulle det nog bli beboeligt. I det högra hörnet, med dörren som utgångspunkt, stod en prålig säng med överkast och ett tretal olika kuddar. framför ett av fönstren stod ett vitt gammalt skrivbord. Det såg ut som om rummet en gång tillhört en dotter eller en son.
Han gick fram till fönnstret bakom skrivbordet och drog sammetsgardinerna åt sidan så att ett dunkelt, naturligt ljus spred sig i rummet.
"Du sover alltså med lampan tänd? Självklart har jag mina aningar om varför..."
Han flinade och lutade sig mot skrivbordet.
"Jag dömer dig inte", fortsatte han och tittade ner på sina fötter. "Men hur kan man någonsin få en blund om lampan är tänd?"

"Det kommer ta evigheter att städa allt detta." Tasha suckade och såg sig om. Vad fanns ens i sängen? Möss? Andra varelser eller lik? Hon hoppades på inget. Men att städa allt verkade som ett evighetsarbete. Då han dragit undan de tunga sammetsgardinerna föll rummet i något slags ljust dunkel. Dagsljuset strömmade in och glittrade mot dammet som flög i rummet. Rummet var gigantiskt enligt hennes mått och sängen såg ut att tillhöra en kung. Mitt emot sängen på andra sidan fanns en stor eldstad som kunde värma upp hela rummet.
"Det är väl det som är problemet, jag får knappt en blund. Det fungerar inte i längden och till sist så bryter jag samman och däckar." det hade hänt henne otaliga gånger under hennes livstid så det var inget konstigt för henne.
"Ibland finns det drycker som hjälper en att sova eller vara vaken." mumlar hon och möter slutligen hans blick. Visste inte vad hon skulle säga, vad han ens tyckte?

Zachary tittade på henne en kort sekund innan han lät blicken vandra runt i rummet ännu en gång. Han tyckte synd om henne men visste inte riktigt vad han skulle svara. Hon hade alltid verkat så uppkäftig och orädd på något sätt under deras skolår. men ju mer han lärde känna henne insåg han att det inte var sanningen, eller i alla fall långt från sanningen.
"Vad är det som håller dig vaken? Ingenting som du kanske tvingades uppleva innan kommer att ske här, det kan jag lova", sade han stillsamt.
"Hur mycket man nu kan lite på en varulv, vi ska ju vara opålitliga och allt det där."
Han skrattade och vände slutligen sina ögon mot Tasha med ett litet leende lekande på läpparna. De gamla skrönorna om hans typ fick honom att vilja kräkas, så skrattretande var de. Det som var ännu mer skrattretande var att nästan alla han kände trodde på historierna.
"Ber du mig framställa någon sorts drog eller vad?"

"Jag vet nog det, egentligen. Det skedde inget i skolan eller då jag bott ensam under tiden jag arbetade. Men jag har ändå aldrig kunnat sova ordentligt." hon log snett och såg på honom.
"Vad de än säger om varulvar tvivlar jag på det, jag litar på dig." dessutom var hon mer rädd för män, eller ja snarare de som närmade sig henne oavsett om de respekterade hennes val eller ej. Många hade gjort sina stötar och många hade blivit bortmotade. Handlade om vänskap var det en annan sak. Vänner kunde hon sova samman med, vara med och så.
Hon gick fram till en garderob och öppnade dem. Dammet flög och hostandes såg hon in i den. Ett hänfört läte undslapp hennes läppar. Vackra klänningar hängde där, klänningar som var värda en prinsessa ur svunnen tid.
"Drog? Kanske om du vet någon? Kanske kan läsa dig till en. Mina blandningar har gjort att jag knappt vaknat. Eller fått andra åkommor." hon såg på honom och log snett. Det kändes konstigt att ha någon att tala med, dela bekymren med. Alltid annars hade hon alltid varit själv, hållit allt för sig själv. Visat en tuff orubblig yta, en glad och trevlig, en som aldrig var rädd att säga eller göra något.

"Det måste vara hemskt att inte kunna sova, utan någon anledning också", sade Zachary och studerade henne.
För en person som hade en förmåga att stanna i sängen hela dagen och sova till och från verkade det som ett förfärligt öde att dömas till. Även om många drömmarna han drömde var mardrömmar älskade han att sova. Inga tankar som störde närvaron, bara en massa obetydliga skepnader och scener som spelades upp framför de stängda ögonlocken.
När hon öppnade dörrarna till garderoben kunde han inte låta bli att himla lite med ögonen. Nog visste han mycket väl att hon inte haft den lyxen under sin barndom, men det var trotts allt bara kläder. Han tittade små roat på henne innan han vände sig om och började dra ut lådorna på skrivbordet.
"Försöker du på dig något sådant i min närvaro kommer jag att klippa till dig...", fortsatte han medan han öppnade lådorna var och för sig. "...med ett kvastskaft."
Nästan alla lådorna öppnade sig och hade, som tur var, inget innehåll. Men den sista lådan vägrade att ge med sig. Han rynkade på ögonbrynen och riktade staven mot lådan.
"Alohomora."
Nästa gång han kände på den gick den lätt upp utan att ge så mycket som minsta knyst från sig. Sedan låg de utströdda omkring honom, sönderslitna och livlösa. Nog förstod han med detsamma att det var en boggart. men han hade alltid haft svårt att bekämpa den här sortens magi. Han kunde inte tänka på något lustigt när alla han hade några slags känslor för låg döda vid hans fötter.

Tasha skattar lätt till och visste inte om hon skulle ta det som ett hot eller ej. Låg hon där livlös var det väl ändå försent?
Hon ser Zachary ur ögonvrån då han såg igenom skrivbordet, hon brydde sig inte så mycket om det och inspekterade de vackra klänningarna istället. Det var först då en isande kyla spred sig genom rummet hon vände sig om. Hon skrek till då hon kroppar utspridda omkring honom, sönderslitna. Hon kastade en blick på den likbleka Zachary som verkade vara frusen till is urstånd att göra något.
"Bara en boggart." mumlade hon och kom fram bredvid honom, förstod hans rädsla och lyfte sin stav. Hon klev framför honom som för att skydda och boggarten bytte genast form, till en fet man i sjabbiga kläder och sliskig blick som såg rakt på henne. Tasha höll staven framför henne men började darra rejält. Mannen kom närmare och sträckte fram sin hand.
"Kom min flicka, kom kryper vi ner i den varma sängen." Tasha fick inte fram ett ord, men han tog ytterligare några steg och darrande fick hon fram orden.
"Riddiulus" och faderns kläder förvandlades till rosa ballettkläder med tyllkjol. Tasha kunde inte få fram ett skratt, men kanske Zachary?

Zachary kände sig lätt illamående och kunde inte hejda sig när han grep tag i hennes vänstra arm när hon ställde sig bredvid honom med ett järngrepp. Det var just sådant här han var känslig för. All magi som frambringade någon form av förtvivlan gjorde honom vimmelkantig. Ett exempel var att han inte kunde framkalla en patronus. Kanske för att han aldrig riktigt varit lycklig, åtminstone inte så att han fortfarande kom ihåg det.
Ännu värre blev det när den bytte form till hennes rädsla. Han identifierade snabbt mannen som var hennes värsta fasa som hennes far. Mannen var sliskig, inte bara hans kläder och utseende utan något utöver det. Det resulterade inte bara i att han hade ännu större lust att spy utan även att han fick en stor lust att klippa till boggarten, hur dumt det än lät.
"Vi är nog ganska misslyckade båda två, som inte kan göra sig av med en dum boggart..." mumlade han och tog blicken ifrån mannen, tittade på henne istället.
"Fina kläder förresten", tillade han och skrattade nervöst till.
Även om det verkade som väldigt lite, otillräckligt för att förinta boggarten försvann den med en smäll.
Han fortsatte att titta på henne.
"Om jag hade känt dig medan din far var i livet..." började han och tittade på fläcken där boggarten gått upp i rök, darrandes på rösten.
"Jag hatar boggartar", avslutade han istället bryskt och ruskade på sig. "Öppna inga låsta lådor för Guds skull."

"Misslyckade och miserabla." instämde Tasha med ett litet skratt. Inte för att skrattet knappt hördes, men kanske deras skratt kombinerade räckte. Det var nog en väldigt svag boggart för den försvann med en smäll framför dem. Rummet badade åter i ljus och blev åter behagligt varmt då hon väne sig mot honom.
"Om vi vetat om varandra under skoltiden istället för att bråka." det hade säkert hjälpt mycket. Att ha någon som kunde förstå, eller ja var i samma sits nästan. Någons liv som inte varit en dans på rosor.
Tasha drog bort några tårar som glittrande låg kvar på hennes kinder. Något som hon inte ville visa trots att hon blottat hela sig själv för honom. Att inte visa sig svag hade blivit som en vana för henne.
"Vi får se de andra rummen." började hon för att komma i andra tankar. Innan de lämnade rummet öppnade hon de båda fönsterna för att få bort den unkna luften.

"Å andra sidan måste jag ju medge att det var ganska tillfredsställande att kivas med dig", sade han och drog lite på munnen medan han stoppade tillbaka sin stav i bakfickan.
Han följde efter henne, utan protester. Luften i rummet var kvav efter att ha stått orörd i så pass många år.
Inte för att det var speciellt mycket bättre ute i hallen, men eftersom fönstret stått öppet ett tag började i alla fall luften ersättas med friskade syre. Det fanns fem kvarstående rum de inte sökt igenom. Egentligen hade han ingen som helst lust att fortsätta söka igenom huset. Han kände sig olustig och matt, ville krypa ner i en säng i ett mörkt rum och stanna där för all framtid. Men själva anledningen till att de sökte igenom övervåningen var ju så att det faktiskt skulle kunna få sova i riktiga sängar. Det var inte speciellt komplicerat i verkligheten men hans hjärna började stänga ner vilket resulterade i en mycket virrig Zachary.
"Då tar vi nästa rum då", sade han och lade handen på dörrhandtaget till dörren som låg mittemot rummet de just genomsökt.
Han tryckte ner det och dörren gled, till hans stora förvåning, ljudlöst upp för att avslöja ett litet, ljust rum. Mot väggen stod en dubbelsäng intryckt även om rummets yta var väldigt begränsad.
"Det här var någonting nytt, för en gångs skull."