[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Jag drog ett rossligt andetag och drog handen genom mitt smutstoviga hår.
Den skiten hade tagit sig loss ur Nemas knopar och gått i bakhåll.
Han skulle fan få för att ha tagit mitt svärd (fast det skulle dyka upp i mitt hår som en hårnål senare, det visste jag) när jag låg i underläge och han skulle få mer fan för att ha utmanat mig på en duell, men hur trodde du att jag skulle vinna med inget förutom mina egna knytnävar medan han hade sina björnvakter med sig?
Exakt.
Så amazing är jag faktiskt inte.
Jag började se dubbelt.
Allt det här hade tagit på mig mer än jag ville erkänna - mer än jag någonsin ens skulle erkänna - och en macka hade inte räddat mig.
Innan medvetslösheten tog över mig tycktes jag se Nemas röda hår, men jag hallucinerade nog bara.

"Du misslyckades."
En röst, torr som sandpapper och uråldrig, ekade i det tomma intet omkring mig.
En ilning gick längs med min ryggrad och jag fick en gnagande misstanke om vem rösten tillhörde.
"Men, Mästare, hon är i fängelsehå-"
En röst som jag mycket väl kände igen som Castellans svarade. Hans röst darrade och det lät inte alls som killen jag lekt häst med.
"Än sen då?" snäste samma röst till svar. "Du vet att de frivilligt måste gå med, den där rödhåriga tönten och den dumma blondinen!"
"J-ja, såklart, Mästare", svarade Castellan.
Rösten skrockade nöjt.
"Jag räknar med dig. Du har varit till stor hjälp. Men misslyckas du... du vet vad straffet blir." Den uråldriga rösten som tillhörde Titanernas konung skrattade.
Det lät mer som om man försökte borra med en rostig borr i ek.
Sedan hostade jag och slog upp ögonen.

[OMGS!!!!!!!! BILDEN ÄGER JU!!!!]

''Hey. Hazz? Hazel!'' Min viskning var irriterande onödig, då jag faktiskt inte kunde viska. Kråkrösten tar över. Sämsta översättningen för 'Hes och sträv röst' sen den Svenska utgåvan av 'Harry Potter And The Deathly Hallows' som 'Harry Potter Och Dödsrelikerna' kom ut.
Jag har faktiskt ett liv som Potterhead med. Duh.
Jag kunde inte komma mycket närmare då hon satt mot väggen, bakom ett galler. Skillnaden mellan dem här 'cellerna' och dem man såg på TV var att dem här-idiotiska- var komplicerade. Enkla, men svåra att knäcka.
Hazel började vimla, liksom mumlade meningar. Meningar jag inte kunde urskilja.
Plötsligt vaknade hon med ett ryck. Satte sig rakare upp och spände blicken på mig och Clarisse.
''Den skiten'' muttrade Hazel och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade.
Jag lyfte misstroget-och glad att hon var ok- på ena ögonbrynet och tittade på henne. ''Är det mig du kallar skiten?''
Hon tittade hoppfullt upp och mötte min blick. ''Always sjögräshjärna. Men jag syftar på...honom''
Det hördes att hon fick kämpa med att iallafall säga något så litet.
Så gick all luft ur mig och ersattes av rent hat. ''Är han här?''
Min röst var uttryckslös. Liksom platt. Tom.
Hazel grymtade argt och innan någon av oss hann yttra ett ord till tog Clarisse över.
''Käften! Någon kommer''
Hon tog ett järngrepp om min handled och drog oss skoningslöst bakom ett par blåa plastlådor.
''Dom är på båten. Hon den där rödtoppen och La Rue'' Rösten tog jag inte fel på.
Clarisse slog handen för min mun då en irriterande flämtning letade sig ut ur den.
Luke och två stora monster lunkade nedför trappan.

Tackiii!!♥♥

Vi gömde oss bakom ett par blå platslådor.
Det var det mest idiotiska gömstället ever.
Hade jag någon bättre idé?
Näe, så därför sa jag inget heller.
Jag rev loss en bit från min sönderrivna, orangea lägertröja och satte så diskret som möjligt upp håret i en tofs.
Jag tänkte inte ha smutsigt hår hängandes i ansiktet medan jag mötte min död om du trodde det.
Det var bara en tidsfråga om sekunder innan Castellan upptäckte att jag var borta.
Sedan skulle han nog hitta oss lika snabbt.
"Flickan är borta", morrade han ett ögonblick senare och jag hörde hur han knäckte sina knogar, vilket fick min hand att åka upp till håret för att försäkra sig om att hårnålen var på plats.
Jupp.
I'm ready.
Eller, jag var redo, mentalt. Men min kropp...
ja, den verkade inte tycka samma sak.
Nema kanske kunde läsa tankar eller så var hen bara bäst, för hen kramade till min hand och gav mig en bit Ambrosia. Jag log tacksamt till svar (men det såg nog mer ut som en grimas, med tanke på all smuts och stelnat blod som stramade åt mitt ansikte) och stoppade in biten i munnen. En härlig smak av kladdkaka tog över mina smaklökar och det kladdiga fyllde min mun. Jag kramade om Nemas hand som tack.
"Brooks, Willson, jag vet att ni är här..." Castellans röst var honungslen på det där sättet att man började rysa. "Kom fram... ni kan inte gömma er förevigt..."
Hans fotsteg tystnade och när vi, till hans missnöje, inte kom fram började han prata igen.
"Så ni vill leka Kurragömma? Då kör vi."
Och så började vår omgång av kurragömma - på liv och död.

Jag var skiträdd. Mer än vad jag någonsin skulle erkänna. Jag skulle inte erkänna det. Det var mitt stora ego.
Men jag kände på mig att iallafall Hazel visste att jag skakade.
jag kramade hennes hand hårdare och hon tillbaks. Luke gick runt, tittade bakom lådor och i skuggor. Allt lugnt men med skarpa rörelser.
''Kom fram frivilligt, så skadas ni inte.'' sa han ännu en gång med lika sockersöt röst.
Jag ville bara spy.
Det prasslade till då han drog bort en stor, grön pressenning från en trälåda och sedan ett morr då lyckan svek honom ännu en gång.
Clarisse såg ut att vilja hoppa fram och skära huvudet av honom-likaså verkade Hazel göra. Och hur mycket jag önskade att vi skulle göra det, så kunde vi inte riskera något. Om vi alla blev inlåsta kunde vi inte hitta plädden eller geten-alltså skulle Thalias träd dö, och getpojken skulle...gifta sig?
Castellan var ca två meter bort nu. Munnen var ett streck och ögonen beslutsamma att hitta oss.
''Gå med mig. Vad har gudarna någonsin gjort för er skull?''
Så började det igen; skiten om hur otacksamma gudarna
är. Oavsett hur gudarna än är så bryr jag mig inte. Jag gjorde inte det här för gudarna utan för mina vänner. Luke behöver se skillnaden.
Han gick sakta emot vårt gömställe.
Jag stålsatte mig och förvånadsvärt hade jag lust att avslöja oss. Bara för att attackera.
Men jag lät bli.
Clarisse nickade mot oss och sedan mot ett mörkt ställe liksom ett hörn och ljudlöst kröp dit.
Jag följde efter och Hazel detsamma. Hon hade ont, det såg jag. Jag erbjöd mig henne att stödjas mot mig och hon tog tacksamt emot min hjälp. Eller hand. Whatever.

Jag hatade att låta Nema hjälpa mig.
Jag ville inte vara den svaga som skulle vara någon annans börda och jag ville inte få något stöd.
Det var en av mina svagheter, men jag ville verkligen undvika att skapa problem för andra.
'Tack' mimade jag. Nema log nervöst tillbaka och mimade något jag antog skulle betyda 'Always', men såg mer ut som 'allvarligt'. Jag log/grimaserade och skulle precis himla med ögonen, men var tvungen att använda den energin till att inte släppa ut något ljud när Nemas naglar grävde sig in i min hud. Jag gav henom en arg blick men stelnade till när jag såg vad hen tittade på.
Castellan och hans monstervakter stod några centimeter ifrån oss. Jag kunde nästan känna Castellans mintandedräkt slog emot mig som en stark vind, men jag sköljdes över av ett illamående när monstervakterna lutade sig framåt. Det stank av ruttet kött och sopor och jag försökte att inte spy när stanken sköljde emot mig.
"Usch fy Fabian", andades Nema, precis intill mitt öra. Jag kunde inget annat än att hålla med.
"Kom fram, skitungar, kom fram", ropade Luke med sin sötsliskiga röst.
Oj vad sugen man blev at komma fram när man blev kallad skitunge.
Not.

Jag andades så ljudlöst jag kunde. Så som man brukade göra när man lekte kurragömma då man var liten. Då man kunde tjura över att du var den nästa som räknade. Skratta åt att du gömt dig på ett sånt observant ställe.
Det var inte ett dugg kul med den här 'leken'. Inte roligt, inte skoj. Irriterande och frustrerande. Två ord som jag kunde utveckla mycket väl.
Hazel hade dragit åt sig handen och generat drog jag åt mig min med. Jag var glad att det var ett dunklare ljus här nere, då dem inte skulle se min rodnad.
Luke stod så nära att jag var rädd att han kunde höra varenda rörelse. Eller så var han inte så fokuserad.
Jag blundade hårt. Liksom hårt och ögonen sved till för ett ögonblick. Jag öppnade sedan ögonen långsamt. Samlade koncentration genom vågorna. försökte göra dem större.
Båten började gunga. Först lugnt och sen förekom större och våldsammare vågor.
Castellan tittade sig hatiskt omkring. ''Flickan'' spottade han ur sig. ''Hon gör det.''
Utan att jävlas inombords om att han kallade mig flicka pekade jag diskret mot trappan som nu stod obevakad.
Clarisse fattade hinten och slängde en mördande blick mot Luke innan hon smög sig mot trappan med ytterst försiktighet-för att vara Clarisse förstås.
Hazel hasade efter mot trappan. Precis då hon skulle ta ett steg upp vidrörde hon en pressäning som gav ifrån sig ett likadant prasslande ljus som förut.
Castellan och hans 'vakter' vände sig mordiskt om. Ansiktet var prytt med samma sockersöta leende som jag hade föreställt mig. Det passade inte bra till ärret.
Han morrade och ögonen förvreds i springor.
''Spring'' Manade jag.

Att springa var den bästa - och enda - planen som fanns.
Ambrosian hade läkt några av mina sår och jag hade återfått lite av den energin jag förlorat, men jag skulle ändå inte orka springa så länge.
Men jag skulle inte heller låta mig bli fångad av äckel-Luke och hans kompisar som inte visste vad Listerine var för något.
Jag skyndade mig uppför trappan, efter Märta La Rue och Nema.
Jag trodde att jag hade haft en hyfsad kondition efter all truppgympa, men å andra sidan hade jag aldrig sprungit upp för minst trettio trappsteg, svag och orklös.
Men han skulle inte få fast mig.
Med den tanken i huvudet rusade jag efter Nema och Märta, korridor efter korridor, med Äckel-Luke och hans kumpaner flåsandes i nacken.
Jag sprang uppför trappan, tre steg i taget.
Benen värkte och hotade att ge upp vilken sekund som helst, men jag bet mig hårt i underläppen och fortsatte.
Bara fem trappsteg kvar.
Och, eftersom att turen hade tagit ledigt, snubblade jag och ett par starka händer tog tag i min midja.

Att springa uppför en trappa, liksom lite i panik fick mig att tänka på då jag hade sovit över hos mormor i hennes etta. Jag hade lekt med grannpojken och vi hade lekt i trapporna att vi var jagade av monster medans vi sprang så fort vi kunde.
Då på morgonen när man så fort man vaknat sprungit ut i trapphuset i pyjamas för att knacka på sin vän för att leka den leken som var så stor del var mina stunder hos mormor.
Så på kvällen när hon ropade in mig för att käka så att det ekade genom hela byggnaden. Mormor var schysst. Hon hade alltid klagat över att mamma var för inaktiv med mig och att det berodde på alla hon dejta.
Lyssna mormor, mamma har varit tillsammans med två män. Poseidon och Nicolas. Tack!

Weird flashback. För att det här var nu. och nu var då jag, Märta och Hazz sprang uppför en trappa för att undkomma en lång snubbe och två hårbollar, samt rädda en getsnubbe från att ovilligt gifta sig med ett cyklop, plus hitta ett skinn eftersom att Thalias träd var förgiftat.

En duns hördes bakifrån och jag chansade på att slänga en blick bakåt och stannade tvärt. Clarisse tittade förvånat bakåt och fick ett mulet ansikte. Luke flinade triumferande medans en av hans 'livvakter' höll ett starkt tag om Hazels armar.
''fan dig'' spottade hon ur sig och tittade argt på Luke medans hon kämpade-utan resultat- för att komma loss ur den stores stengrep. Hazels läpp hade spruckit och en röd vätska klibbade sig fast som en skorpa på hennes läppar.
''Luke'' morrade jag sammanbitet. ''Lägg av nu''
''Försök inte med något nu Willson. Gäller dig med Märta.'' Luke log, ett mycket okomiskt leende.
''Annars vad?'' bra fråga smartas. Not.
''Annars dödar vi blondinen''
han drog sitt svärd och höll spetsen mellan Hazels nyckelben.
Jag drog ett djupt andetag.
''Vad vill du att vi ska göra?''

Jag knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade och hur hårt jag än försökte dra bort armarna rörde de sig inte ens en millimeter.
Inte. En. Enda. Millimeter.

"Luke Luke, you make me puke", sjöng jag hest. Vadå, jag skulle ju ändå dö nån gång även om jag inte planerat att dö som minderårig.
Hans hårbollar till vakter hårdnade tveksamt på greppet om mina armar.
"Your face is scarry and couldn't look worse, its so ugly it hard to sing this verse", fortsatte jag.
Ärligt, jag borde ju bli låtskrivare.
Luke blängde hotfullt på mig och jag antog att jag bara gav honom en till anledning att döda mig, men jag vann iallafall tid åt Nema så att hen kunde rädda getmannen och min syster Thalia Tall. Och kanske, kanske hade jag en liten tanke på Märta La Rue i bakhuvudet också, men det skulle hon aldrig få veta.
"Luke, Luke, you make me pu-" jag blev avbruten av att en av Lukes tveeggade svärdsspetsar pressades hårdare mot mitt nyckelben.
En rispa blev synlig och det sipprade ut en mörkröd vätska.
Men jag fortsatte.
Och till min glädje joinade björnvakterna min fantastiska, självskrivna sång.
"Luke Luke you make me puke", brölade de och snabbare än Darth Vader dödade en Storm Trooper hade Luke fått tyst på dem med massor av hot.
Ja, jag började (o)komiskt nog tänka på Star Wars i närheten av Luke Castellan.
Don't hate meditate.
Medan Luke var fullt upptagen med att skälla ut hårbollarna och samtidigt hota att hugga av mitt huvud mimade jag åt Märta och Nema att de skulle sticka och lämna mig här.

''Luke. Luke. You. May. Be. Puke.'' Viskade jag med betoning på varje ord. Castellan blev rödare och rödare i ansiktet och ännu mer blod rann nedför Hazels nyckelben och fick henne att än en gång tystna. ''Your. face. is. scarry. and. couldn't. look. worse., its. so. ugly. it. hard. to. sing. this. verse.''
Hazel svalde en flämtning och nu hade Lukes svärdsklinga borrat sig in i huden mellan nyckelbenen. Huden hade fått en lila, blå färg runt om och plötsligt slog en fasansfull tanke mig.
''Sluta. Sluta!.'' Avbröt jag mig själv och ignorerade Hazz'es nicknongar mot utgången. Hennes ögon ryckte till då och då. Smärta. Men så klart kunde hon inte visa den.
Castellans svärd var förgiftat. Stupid förklaring. Han hade förgiftat den. Och nu droppades giftet runt i Hazels blod...
''Sluta göra sådär!'' Jag tvingade mig att lugna ned mig ''med svärdet. Castellan, du är kanske så jäkla bitter och sur på livet men alla är inte det. Sluta förgifta henne.''
Ännu dummare att berätta varför han skulle sluta? Yeah, i think so.
''Imponerande, du märkte. Klingan är tvenmetallad. Det är metallen som förstör blodet runt din väns blod. Inte gift. Klingan 'suger' åt sig själar'' Luke gjorde en liten demostration och tryckte vred runt klingan. Hazels blod siprade tjockt ned på hennes oranga tröja, och färgade den lätt lila.
Hatiskt drog jag upp kavallerisvärdet ur skidan och riktade den mot Lukes nyckelben.
han gjorde inte motstånd utan tittade nyfiket på honom.
''Släpp. Hazel. Nu.''
Då jag inte fick någon respons på orden tryckte jag klingan hårdare mot honom. En liten bloddroppe bildades. En...Lila? Nopp. Just the light. Sorry.