Elvira02 & WeasleyHufflepuff

Spänt lyssnade jag på vad som sades inne i rektorns kontor.
Jag snokade, och det förnekade jag inte. Men jag behövde få veta vad de pratade om.
"Snälla Miss Patill, jag gör allt jag kan" det var en stadig men gammal röst.
En snyftning svarade.
Hjälp. Vad hade jag gjort igentligen.
Det kändes som om jag hade en blyklump i magen.
"Är du säker på det här?" Frågade jag lite darrande.

Jag suckade och tänkte över våra alternativ. Om vi väntade skulle snart alla elever säkert få veta vad som hänt. Det var lika bra att göra det på en gång.
"Ja" sa jag och nickade för att se övertygande ut. Jag tittade på Charlie, tog ett djupt andetag och knackade på den stora porten till rektorns kontor. Rösterna upphörde direkt och det var helt tyst.
Några sekunder gick, personerna bakom dörren sa något ohörbart och sedan blev det tyst igen.
"Kom in" hörde jag Dumbledores rösta bakom dörren säga. Jag tittade på Charlie och öppnade sedan dörren.

En lång man med halvmåneformade glasögon och ett långt vitt skägg med sträng och bekymrad min stod bakom ett skrivbord med en bok i handen.
Jag kom på att han visste vad vi båda var. Så jag mötte hans ögon som genast mörknade.
I smyg sneglade jag på Eliot. Han stod så nära mig att jag kände hur varm han var. Och han stank hund.
"Pr Dumbledore" började jag.

Dumbledore tittade på oss. Han verkade inte speciellt glad att se oss. Jag såg mig omkring i rummet, det innehöll många konstiga men intressanta saker. Sedan upptäckte jag flickan som stod i ett hörn och blängde på mig och Charlie. Miss Patill, som rektorn hade kallat henne, var ännu mindre glad att se oss.
"Kan vi få prata med dig, i enrum?" frågade jag och kände Patills arga blick på mig. Men jag vägrade möta hennes ögon nu.
"Självklart. Miss Patill, gå till sängs så pratar vi mer imorgon." sa Dumbledore till Patill och hon lämnade rummet.

Han spände sig och antog ett artigt men strängt uttryck när flickan lämnade rummet.
Jag visste inte vad jag skulle säga men jag försökte.
"Vad hände?"
Det lät så fånigt men jag hade inget annat att komma på.
Om den här mannen nu var rättvis skulle jag bli bannas härifrån. Det ville jag inte ens föreställa mig. Eliot hade erbjudit sig att hjälpa mig att 'byta' diet.
Det skulle kunna förändra mig helt. Jag fick bara hoppas att den här rektorn nu skulle ge mig en chans till.
"Jag hoppas du vet hur mycket du har åstadkommit" hans stå blåa ögon borrade sig in i mina.

Charlie sjönk ihop lite när Dumbledore pratade. Hon hade antagligen dåligt samvete över vad hon gjort.
"Rektorn, Charlie vet vad hon har gjort och hon ångrar det. Snälla, ge henne en andra chans." sa jag och fick en konstig blick från Dumbledore. Som om han försökte lösa en mycket svår gåta. Och då slog det mig, han förväntade sig säkert att jag och Charlie skulle hålla oss undan varandra. Som det brukar vara med en vampyr och en varulv.
"Säg mig, Elliot, hur kommer det sig att du försvarar din naturliga fiende?" frågade Dumbledore.
Jag tänkte en stund på vad jag skulle svara på något sånt.
"Vi är helt enkelt inte fiender längre. Det går att vara vän med vampyr." sa jag som om det var en självklarighet.

Jag sände en tacksam blick till Eliot.
Dumbledore uttryck ändrades inte men han såg inte riktigt övertygande ut.
"Jag kunde inte hejda mig." Sa jag och försökt låta stadig på Rösten vilket lyckades med tanke på att den var 'perfekt'. Pfh, visst.
"Ursäkter kan inte återuppliva." Sa Dumbledore.
Jag tittade ännu en gång ned i stengolvet.
Eliot tittade oroligt på mig.
"Snälla rektorn, jag förstår vad jag gjort!"

Dumbledore verkade inte nöjd med svaret. Jag hade inte mycket tålamod.
"Det kommer inte att hända igen." sa jag bestämt. "Charlie vill leva på djurblod." Jag tittade bedjande på rektorn. Han tittade tillbaka på mig och sedan på Charlie.
"Du kommer ha lektioner med människor om du stannar. De kommer finnas runt omkring dig hela tiden. Jag kan inte låta det som hänt upprepas." sa Dumbledore och han lät strängare än förut.

Jag nickade och tänkte på vad det innebär.
"Absolut." Sa jag till slut. "Men jag måste kunna gå ut på kvällarna utan att få kvarsittning..."
Det kändes inte som att det här var ett tillfälle att förhandla men det kändes som om han skulle göra nått åt det.
"En-en- chans ger jag dig Charlotta" Sa Dumbledore men hans ögon var lika hårda som förut. "Jag ska prata
Med personalen."
Jag nickade allvarligt och tittade ännu en gång tacksamt på Min vän.
"Se så. Iväg till era elevhem. Jag tvivlar på att du måste ut ikväll." Rektorn tittade på oss båda.

Jag nickade mot Dumbledore och betraktade honom. Han var verkligen otroligt snäll. Men nu måste Charlie vara försiktig, hon hade bara fått en chans till.
Jag lämnade rummet med Charlie. När dörren stängdes bakom oss svämmade jag över av lycka.
"Du får stanna!" sa jag exalterat och log brett. Jag kunde inte minnas senast jag var så här glad.