fantasy roll

Neflite suckade och sa.
- Ja kanske....

Han hade inte tid för det, han visste att han behövde egen energi snart.
Och han visste hur han skulle göra det.

"Vi går tillbaka." Ezra sa det bestämt för att klargöra för Masato att han inte skulle komma med invändningar. Hon vände om och tog Masato i handen för att dra med honom tillbaka.

Neflite höll tillbaka ett otrevligt svar och gick med henne motvilligt.
Just nu hade han dessutom inget val.

Ezra försökte anpassade tempot efter Masato. Att springa var ju inte precis aktuellt, så de gick ganska långsamt. Hand i hand. Ezra visste att det bara var för att hjälpa honom ut ur skogen, men det kändes ändå speciellt. Hon rodnade lite. Det pirrade lite i handflatorna. Hon visste inte riktigt varför. Besatthets känslan som hon känt första natten var tillbaka. Hon blev lite misstänksam. Varför?

Neflite suckade tyst, en mänsklig hand höll i hans, han hade all lust att dra henne på energi men han gjorde det inte för då skulle han direkt vara avslöjad.

De var framme. Det hade gått så fort. "Så... Nu tror jag att du vill gå vidare själv." Ezra tittade på sina skor som sparkade i grusvägen utanför skogen. Hon vinkade lite sorgset mot Masato och vände sedan om till sig.

Neflite såg på henne och sa.
- Tack Ezra, jag hoppas vi ses igen.

Han började gå mot sitt hus och gjorde en nästan äcklad min.

Ezra rodnade lite. Hon gick vidare tills hon var säker på att Masato inte kunde se henne längre. Hon satte sig ner och tänkte. Han skulle inte gå på samma plan igen...

När Neflite kom till sitt hus så satte han sig ner och inväntade tills det skulle bli mörkt.
Han kunde inte riskera att gå ut fören då.

Hon tänkte och tänkte. Ingenting. Det var som om hjärnan var fylld av honung. Som om hon inte riktigt kunde få kontakt med den och alla tankar bara far förbi. Hon reste sig upp. Hon ville hitta honom. Hon tittade upp mot himlen för att försöka avdöma hur mycket tid hon hade kvar innan det blev mörkt. Himlen var ljust orange. En timme ungefär. "Det borde jag hinna på." Sa hon tyst för sig själv. Hon blev lite klarare i sinnet. Vad hade han sagt om sitt hus nu igen? Att det var rött. Hon tänkte. Det fanns ungefär 14 röda hus i staden var tre av dem satt ihop i ett radhus. Han var ju inte så gammal så han kunde inte ha köpt ett av de dyrare husen. Hon uteslöt 9 av husen. De kvarvarande 5 husen låg rätt nära varandra. Alla utom ett av dom som låg vid stadens utkant. Masato hade inte precis en öppen personlighet och det mest rimliga var alltså det sista huset vid utkanten av staden. Hon visste var han bodde. Hon började gå dit. Hon behövde en ursäkt för att komma tillbaka till honom. Hon vände om och gick till grusvägen utanför skogen där de promenerat. Hon såg sig omkring. Helt plötsligt började hon dras åt motsatt håll. Hon hade ingen kontroll över vad som hände. Hon ville vända om men kunde inte. Hon var som i trance.