~Bayrios~ [Fantasy Roll]

När alla ur Norr's kungafamilj satt sig ner runt den cirkelformade kartan tog Lakshmari ett tveksamt steg mot platsen bredvid Arya. Prinsen segade sig ner i sittläge. Arya himlade med ögonen åt sin kusins löjligheter och tryckte ner honom sista biten till gräset. Lakshmari blängde surt på sin kusin men sade inget om saken. Nu var det bara Söder's kung och drottning som inte satt sig ner. Drottningen såg på sin man men en blick som frågade ungefär "ska du sätta dig först eller ska jag?" kungen såg tveksam ut när han viskade något i sin frus öra. Drottningen fnös och skakade på huvudet. Sedan tog hon sin man under armen och drog med sig honom till cirkeln. Saubhari satte sig bredvid sin son och Kehlani bredvid den Letoyanska drottningen.
Arya andades ut. Det spända mötet hade börjat.

I början av mötet gick det inte särskilt bra. Båda kungarna vägrade säga ett ord till varandra och än mindre berätta sina tekniker eller hur stor armé man tagit med sig. Arya och Erik hade ett väldigt jobb med att få de båda sidorna att tala till varandra. När de äntligen gjorde det var det enbart korta fraser och en stor del fnysningar. Det gick inge vidare med själva samarbetet heller, det tog nästan halva natten att komma överens om ett gemensamt förslag för hur man skulle bekämpa fienden. Och det förslag som beslutades var egentligen inte särskilt verksamt. Man kom överens om att båda sidorna skulle dagen därpå försöka attackera Mongralerna från Öster som enligt uppgifter skulle vara den minst bemannade sidan av fiendelägret. Strax före gryningen bestämdes det -bestämde Arya och Erik- att man skulle träffas på samma plats kvällen därefter igen.
Något annat kom man inte överens om.

Viktor, Ariana, Jacov och Peltov besteg respektive hatari under tystnad. Förhandlingarna hade varit dystra och kalla. Men Erik kände ändå ett vist hopp inför att de nu åtminstone hade en strategi där de båda sidorna var involverade. Freja ställde sig vid hans sida.
"Det var bra." sade hon och lade sin hand på Eriks arm. Han tittade mot sidan och ner på Freja, hon gav honom ett knappt synligt leende.
"Jag håller med, nu har vi i alla fall en strategi för att ha en chans att klara detta." Erik log och placerade sin näve över Frejas hand och kramade den mjukt,
"Tack för att du stod vid min sida, och för din hjälp." sade han och såg på sin familj som u red iväg från gläntan.
"Tack mig inte." sade Freja och Erik kunde inte annat än skrocka. Freja hade aldrig varit den som ville bli tackad utav honom, eller någon annan för den delen. Men Erik var trots vetskapen om detta noggrann med att tacka Freja där hon förtjänade det.
"Hur sak din far kunna förklara för resten utav Norr vad som kommer hända..?" Erik såg sin familj försvinna ur hans synfält innan han besvarade Frejas fråga.
"Jag vet inte, men han är härskaren, de är tjänarna. Oavsett vad de anser så måste de göra som han befaller." Freja nickade kort och bestämt. Erik släppte ut en liten suck. Det var dags för Freja att bege sig tillbaka till krigsfältet och Erik visste att han borde följa med men samtidigt kände han att han ville kunna hjälpa Aryas folk, Garudierna, innan det var dags att genomföra planen, kanske kan jag följa med dem och hela några utav deras krigare...
"Var försiktig..." mumlade Erik då Freja hade bestigit sin hatari och skrittat fram till honom. Han lade sin hand på hennes ben,
"Vill inte förlora dig..." mumlade han vidare. Freja suckade och skakade sitt huvud,
"Är det någon som ska vara försiktig så är det du Erik, du har något i tankarna och jag vill inte veta vad. Förmodligen en urusel idé som riskerar ditt liv." Erik skrockade och ryckte med sina axlar så att kappan av päls studsade till.
"Förmodligen har du rätt." sade och och Freja galopperade sedan iväg.

När Arya reste sig från marken kände hon sig något irriterad, men nöjd. Kungarna var fortfarande mycket ilskna och griniga mot varandra men tack vare Arya och Erik hade dem lyckats göra små framsteg i sina förhandlingar. Även om Bayrios framtid var långt ifrån säker såg den nu mycket ljusare ut än tidigare.
Söder's kungafamilj satt upp på sina hästar och red ut ur gläntan ungefär samtidigt och på samma tysta sätt som Norr's. Men Arya segade sig med mening att sitta upp på Daya. Hon kollade att sadeln och tyglarna satt rätt, att hennes häst inte hade någon sten i hovarna...
När endast hon, Erik och den vithåriga Letoyanska kvinnan var kvar i gläntan spetsade Arya sina öron och tjuvlyssnade på Letoyanernas samtal på andra sidan gläntan. Vad hon hörde gjorde henne sur. Erik och kvinnans konversation fick Arya att vara helt övertygad om att de var ett par. Inte för att dem sa några ömma ord precis, men det var något annat, deras närhet och omsorg för varandra gjorde Arya mycket svartsjuk. Hon kunde fortfarande inte förstå varför. Nånting med den kvinnans relation till Erik fick Arya att önska att hon bara kunde försvinna.
Arya kickade upp över Daya och spionerade en kort stund på de båda. Avundet växte i kroppen på Garudiskan när hon såg Eriks hand på kvinnans ben.
När Letoyanskans hatari försvunnit mot Norr's läger svingade sig Arya hastigt upp på Dayas rygg och styrde henne mot Söder.

Arya bromsade in Daya och styrde henne tillbaka mot gläntan. Hon kunde inte häjade den sura min hon antagit när hon såg på Erik. Varför var hon så arg? Erik hade inte gjort henne något, tvärt om, Arya borde tacka honom för allt han gjort för henne. Så varför ville hon bara återvända till lägret och undvika att tala med honom?
Arya ruskade på huvudet och gjorde sitt bästa för att skaka av sig surheten. Vilket var svårt då hon även utan den sura känslan var en väldigt bitter person.
"Ja, Ers Höghet" sade Arya i ett försök till att skoj, men hennes ton lät alldeles för allvarlig för att tolkas som ett skämt.
Arya var inte särskillt bra på att skämta.

Arya hoppade ner från Daya och gick fram till Erik. Trotts att han såg ner i marken kunde hon se rakt upp i hans ansikte, tack vare de 40 centimeter som skillde dem i längd. När Arya såg Eriks ögon försvann surheten helt. De såg så oskyldiga och vackra ut att hon glömde bort svartsjukan.
"Faktum är att jag inte undanhöll något för dig, jag är inte en prinsessa, eller någon annan form av kunglighet" Arya bet sig i tungan. Även om tonen inte längre var ilsken var orden inte de trevligaste.
"Men jag öhm...skulle kanske nämnt öhm...mitt band till dem..." försökte hon något generat rädda sig med.
När syrheten inte fanns där och gjorde henne fokuserad blev hon genast nervös i Eriks närvaro. Vad var det med henne egentligen?

Arya höll med om vad Erik sade. Om någon skulle döma henne bara för att hon var systerdotter till drottningen skulle hon känna sig väldigt förolämpad. Det spelade ingen roll vilken bakgrund man hade, det viktiga var hur man va som person.
Arya nickade medhållanfe till Eriks ord. Hon skulle just säga något för att visa att hon tyckte likadant när han tog hennes hand.
Arya blev så paff att hon gapade. Ansiktet blev rött av genering och inte ett ljud kom ur munnen på henne. Det var inte det att hon inte gillade hans beröring, för det gjorde hon, men det var så otroligt sällan någon rörde henne på det sättet. Visst kunde Parvati vara ganska klängig ibland men det här var något annat. Ömhet.
När han släppte henne tog hon instingtivt ett steg tillbaka och såg ner i marken. Men klev sedan förvirrat fram igen, antagligen för att hon inte ville att stämningen skulle bli stel mellan dem.
"Jag öhm..." Arya började fingra på sitt hår igen av nervositet. Hon kom inte på något bra att säga.
"Tack..." var det hon till sist fick fram, "Jag vet att det krävs mycket för att lura sin egen familj...jag hoppas bara att det går bra för dig när du går tillbaka till lägret..."