Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara suckade lättat ut då hon fick med honom in i det varma rummet.
"Du behöver inte sova på golvet, det finns en soffa som vi kan dela på. Annars fåtöljen." sa hon och pekade innan hon gick fram till klädhögen som var hennes för att hänga upp den på tork. Hon ville inte visa hur glad han gjorde henne, han ville sammarbeta.
"Imorgon" instämde hon och hängde upp sina kläder.
"Tog du av mig dem? Vad hände?" frågade hon, hon mindes inget av det som hade hänt. Hon drog hans klädnad om sig, den luktade gott, den luktade Claurus och den var varm och torr. Vem visste om det fans nya kläder åt henne i huset eller något annat? Hon gäspade, nu var hon lugn. Claurus var här, han och elden jagade bort onda spöken och tankar.

"Jag sover inte", svarade han torrt, men gick och satte sig i fåtöljen mittemot soffan. Han följde Sidara med blicken när hon gick runt lade ena benet över det andra för en bekvämare position. Han var smickrad över att hon erbjudit honom halva soffan när hon var naken under hans tunna yukata, även om han inte hade någon lust till det.
"Du var psykotisk. Skrek, slogs och bet", sade han långsamt och såg ner på sin arm där ett rött bitmärke hade växt fram. Claurus var ingen psykolog, så han gjorde klart för Sidara att han inte ville prata om det genom att se bort med en ointresserad min.
"Ditt hårspänne är i bandet om du vill ha tillbaka det", sade han och pekade på obin runt hennes midja. Han borstade bort en skalbagge från fåtöljens armstöd.
"Sedan borde du sova, jag väcker dig i gryningen."

"Är du säker? Du verkar trött." sa hon tvekande, men tystnade. Han verkade inte vela tala om det och hon skulle inte pressa honom för mycket första dagen. De hade ändå kommit långt, han hade kommit långt och hon ville inte förstöra det lilla sköra band de verkade ha fått till varandra.
Därför höll hon tyst om det andra med även om hon ville veta mer. Hon var nästan rädd för sig själv och följde hans blick mot sin arm.
"Åh, gjorde jag det? Förlåt, gör det mycket ont?" hon kunde inte hindra sig och skulden stod skriven i hennes ansikte. Försiktigt tog hon sig fram till honom och rörde vid bettet.
"Ska jag rengöra det?" frågar hon och tar sedan hårspännet i sin hand.
"Tack." ler hon och sätter det i håret, som ett försonande dem emellan innan hon drar sig tillbaka till soffan för att sova.
"Det kanske finns filtar i skåpen om du skulle frysa." gäspar hon och sträcker på sig.

Claurus skakade på huvudet vid hennes tre frågor och såg på henne tills han hörde hur hennes andetag blev djupare. Han satt så i några timmar innan hans huvud började nicka till och ögonlocken kändes tunga. När han somnade drömde han som vanligt mardrömmar. Denna natt handlade de om Sidara. Hon såg på honom med skräckfyllda ögon och höll en kniv riktad mot hans hjärta samtidigt som hon skrek åt honom. Han kunde inte urskilja vad hon skrek, men för varje ord tryckte hon kniven djupare in i hans hjärta. Drömmen bleknade och ersattes. Sidara låg i en trasig kista av trä och stirrade upp med hatisk min.
"Varför lät du mig dö?" viskade hon hest. Claurus vaknade med andan i halsen. Det hade börjat ljusna och han gnuggade drömmarna ur ögonen. Med ett stönande hävde han sig upp ur fåtöljen och gick fram till Sidara.
"Vakna", sade han högt och ruskade bryskt på henne.

Sidara for nästan ur soffan då han väckte henne. Hon hade sovit djupt men det bryska uppvaknandet fick henne att kvickna till snabbt och hon satte sig upp.
"God Morgon." ler hon trött mot honom.
Brasan hade brunnit ner och utanför hade det precis börjat till att ljusna. Hon såg på honom där han stod i sina underkläder och såg sedan på sina kläder som borde ha torkat.
"Vi borde kanske rota igenom huset om det finns något användbart innan vi går." hon reser sig upp och ger honom åter sin klädnad.
"Tack för lånet." ler hon vänligt innan hon börjar klä på sig de halvtrasiga kläderna och snörar på sig gymnastikskorna som knappt håller ihop längre och sulan håller på att lossna. Hon behövde nya kläder.

Claurus tog emot sina kläder och tog på sig dem. Han vred på nacken så att den knakade och nickade sedan åt Sidara.
"Det finns inget i köket, så jag tvivlar på att det finns något ätbart i huset", konstaterade han. Det fanns bara en våning, så det skulle åtminstone inte ta lång tid att leta igenom det. Han öppnade en dörr som ledde till vad som verkade vara husets sovrum. Det bestod av en murken byrå och tre tomma sängar. Claurus fnös till och öppnade byråns översta låda. Den var tom. Den mellersta lådan innehöll en kapsyl och två pennor. Han plockade på sig kapsylen och öppnade den sista lådan. Där låg en trasig nalle och en död råtta. Claurus rynkade på näsan åt den unkna lukten som spred sig och skyndade därifrån.

"Tänkte mer kläder till mig." erkände hon och öppnade ännu en dörr denna lede till husets badrum. Hon tittade igenom skåpen och det enda av värde var ett schampo som luktade gott. Hon stoppade det på sig i en ryggsäck som hon tagit från husets hall. Men det var som han sagt, det verkade inte mycket som fanns kvar och huset verkade redan blivit genomsökt.
Hon hade inte funnit kläder men kanske Claurus fortfarande skulle hjälpa henne med det och kanske hon skulle kunna tvätta av sig då.
Hon såg ner på sina skor, de gick knappt att gå i längre och regnet hade gjort dem än värre. Hon gick ut i rummet och väntade på Claurus att de skulle ge sig av.

När Claurus kom tillbaka såg han att Sidara väntade på honom.
"Då går vi då", sade han och ledde henne ut genom ytterdörren. När de hade gått några meter såg han sig om. Huset lutade farligt åt vänster och han blev förvånad att det klarat sig så bra och så länge. Vem som än byggde det kunde sin sak.
De korsade slätten för andra gången och nådde ännu en gång skogen. Då var klockan runt nio. Claurus sneglade på Sidara och undrade om hon var hungrig. Han spanade omkring sig medan de gick genom skogen tills han såg en röd klick färg i allt det gröna och stannade upp.
"Vildäpplen", sade han nöjt och nickade åt det knotiga trädet.

Sidara följde efter Claurus, han visste vägen och inte hon. Att hon sprungit på en stuga mitt i ösregnet var bara tur. Hon visste väl att hon hade honom att tacka för sitt liv. Han kunde mer än henne om överlevnad, han hade fått henne varm, han.......
De stannade upp och hennes tankar avbröts då hon såg på det knotiga gamla trädet med dess röda frukter.
"Åh, går de att äta?" frågade hon, men frågan var mer retorisk för i samma stund sträckte hon ut handen och tog ett av dem. Hon var hungrig som hon alltid varit, men fisken sedan igår hade dämpat mycket. Hon sätter tänderna i det saftiga äpplet och tuggar i sig en tugga.
"Tack Claurus, tack för allt, för att du räddat mitt liv. Får i mig mat, allt." hon var tacksam och ville säga det även om han inte kanske skulle ta emot det något bra.

Claurus viftade bort hennes tack och plockade på sig två av äpplena. Han åt upp det ena med imponerande snabbhet och lade det andra i obin. När han skulle dra ut handen stötte ett av hans fingrar emot kapsylen han hittat i ödehuset. Han plockade upp den och studerade den i ljuset från den ljumma solen. Ljuset reflekterades i dess blanka yta och Claurus roade sig med att försöka få solkatten att träffa Sidaras ögon.
"Du kommer ihåg det jag sade om alkoholen och uppoffringen?" sade han samtidigt som han fick in en fullträff med solkatten. Han ville inte att de skulle börja bråka igen, men det skulle ändå komma upp på tal förr eller senare. Det var lika bra att ta upp det nu när hon var glad.