Privat med Missy

Dabria öppnade nu båda ögonen och vände sig mot Jimmy. Fundersamt la hon huvudet på sned och tuggade på sin underläpp. "Varför skulle de vilja en ont?" ifrågasatte hon honom och höjde på ett ögonbryn. Det var som nonsens i hennes öron. En ängel var god och skulle skydda en människa från eventuella olyckor. I Bibeln hade det visserligen nämnts fallna änglar och nephilim - men sådant existerade knappast. Det var åtminstone något hon försökte försäkra sig själv om.

Jag ryckte på axlarna.
"Jag menar... ärkeänglar kan väll liksom låta makten stiga över huvudet på dem. Dem kanske vill ont för att...", jag avbröt mig. Jag babblade för mycket. Andrew och Gwakey kanske skulle se till att jag avrt straffad pågrund av detta.

Dabria rynkade på pannan. "Ärkeänglar?" upprepade hon oförstående. Hon hade ingen aning om vilka de var. Hon hade inte läst på så någa om änglar och liknande, hon visste bara grundsakerna. "Jag vet inte vad du pratar om." Hon log mot honom och plockade bort blomman från sitt hår. Istället placerade hon den i hans mörka hår och klappade förtjust i händerna.
"Den klär dig." kommenterade hon, plötsligt aningen blygt.

Jag skrattade och kollade ned på marken med ett leende.
"Alltså... ärkeänglar är som änglar fast med högre makt", sa jag. Jag kollade upp lite försiktigt.

"Jaha!" Dabria nickade förstående, fast hon knappast blivit mycket klokare. Änglar som änglar. De ville säkert väl ändå.
Hon tog fram sin mobil bara för att konstatera att de nog borde gå tillbaka.
"Middagen är säkert klar snart." förklarade hon och reste sig upp. Hon sträckte ut sin lilla hand mot honom.

"Ja, jag är faktiskt rätt hungrig", sa jag och började gå åt ett håll. "Vilket håll ska vi åt nuigen?" Frågade jag och vände mig till henne.

Dabria försökte dölja besvikelsen över att han inte tog i hennes hand. Hon började under tystnad gå mot parkens in- och utgång, för att sedan svänga åt vänster. Hon sa inte mycket på vägen tillbaka: utan lyssnade mest på ljud från omgivningen. Sam stod i köket och dukade när hon öppnade ytterdörren.
"Ah, precis i tid!" utbrast han glatt och vinkade in dem. "Kom och sätt er, kom och sätt er."

Jag log lite och satte mig ned. Det luktade rätt gott faktiskt.

Dabria satte sig ner vid bordet och tog för sig av maten. Sam babblade på som vanligt. Ena stunden handlade det om att någon ny deckarserie skulle börja sändas på torsdag och i nästa beklagade han sig över att tvättmaskinen inte fungerade så som den skulle. Dabria gav diskret Jimmy en menande blick samtidigt som hon mumlade något för att visa sin morbror att hon lyssnade.

Jag sneglade lite på Dabria ibland. Sam var den som pratade mest, jag försökte hänga med och komma med frågor. även om jag snart upptäckte att vissa gånger var det ett misstag för man fick jätte långa svar. Jag kände något i mitt hår, blomman satt kvar. Undrar vad Sam tänkte om det? Troligtvis att jag var 'tjejig' men den fick sitta kvar.