PJ PRS [H@nna & Holytail]

Zack följde efter Keiron in i ett rum där de slog sig ner i en soffa. Eller, rättare sagt, Zack satte sig i en soffa och Keiron klämde sig in i en... rullstol. What the flipp flopp?! Men Zack bestämde sig för att inte kommentera det. En kentaur i en rullstol, visst, varför inte? Han hade varit med om mycket konstigare saker idag. Dessutom ville Keiron säkert dölja sin papiljotterade svans - Zack kvävde ett fnitter.
"Så... Varför kommer du hit?"
Zack började berätta om sin dröm.
"Jo... Jag somnade liksom och råkade drömma en sak..."
Medans Zack berättade så satt Keiron bara tyst. när han var klar så såg kentauren upp på honom.

"Chelsea? Mitt barn? Hör du mig?"
Chelsea öppnade ögonen och upptäckte att hon inte låg i sin nya säng utan i hon stod mitt i ett stort, vitt rum.
Framför henne stod en man.
Han var faktiskt ganska ful. Han hade ärr här och var i ansiktet och hans näsa såg ut att ha blivit tillknycklad av en jätte. Men det var ändå en känsla att hon tyckte om honom.
Chelsea förstod direkt vem det var och sprang fram till honom i en stor kram.
Hefaistos. Hennes pappa.
Han tog emot henne lite stelt men omfamnade henne ändå.
"Herregud! Du är blivit så stor!" Han sa saker som man alltid säger när man inte sätts på länge men Chelsea brydde sig inte om det. Hon hade äntligen fått träffa sin pappa. Typ. Eller. Det var ju en dröm...

Keiron tvekade, som om han vägde sina ord noga.
"Zack... Du ska veta att mardrömmar inte är något ovanligt för halvgudar. Ni drömmer oftast drömmar, som väldig ofta är sanna. Men även om drömmarna oftast är otydliga så brukar dom vara tydligare än den här. Men en sak kan jag säga, den förespråkar ett uppdrag."
"Ett uppdrag?"
Keiron såg fundersam ut. "Vi tar det senare. Hur som helst... Har du berättat det här för din lillasyster?"
"Nej..." sa Zack försiktigt. "Hon skulle bli alldeles för rädd."
"Så som du är nu eller?" Keiron log. "Hon förtjänar att få veta, en berätta inte för någon annan i lägret. Jag måste först prata med mr D om det här."

Chelsea vaknade ned ett ryck och log.
Valerie var redan vaken och det såg ut som om hon ätit nåt sött för hennes leende var så stort att det nästan hick från öra till öra.
"Så du fick träffa pappa?" Sa hon och Chelsea skulle precis fråga hur hon kunde veta det när hon fortsatte:
"Han brukar göra så med alla sina barn. För att hälsa dom välkomna till lägret!"
Valerie log.
"Okej...." Sa Chelsea med ett leende och klev upp.

(Alltså, det är fortfarande natt va? xD För annars är min "story" lite efter!"

Zack gick försiktigt ut ur huset. Han tyckte att Keiron hade fel, men en liten del av honom kunde ändå inte låta bli att känna att det skulle vara skönt att berätta för Chelsea. Han ville inte dölja någonting för henne, även om hon var irriterande och dryg.
Han smög försiktigt fram till Hefaistos stuga. Han knackade på dörren och hoppades att ingen laserkanon skulle dyka upp och skjuta ner honom.

Nån knackade på dörren och Chelsea tittade upp från sin bok. Hon hade inte kunnat somna om. Så hon hade tagit upp en bok från golvet och börjat läsa den.
Valerie gick och öppnade dörren och Chelsea undrade vem i hela världen skulle vilja störa nån mitt i natten.
Lyckligtvis sov ingen av dom andra barnen. Dom var inte ens i stugan än.
Och hon undrade vart i flipp flopp dom kunde vara. Det var ju jättesent.

Zack väntade nervöst på att någon skulle öppna, och när dörren väl flög upp så var det inte Chelsea. Det var en annan tjej, som verkade lite äldre.
"Vem är du?" frågade hon misstänksamt.
"Eh... Jag är Chelseas bror, Zack. Är hon här?"
"Hennes bror?" flickan såg förvånad ut. "Är du också barn till Hefaistos?"
"Nae... Jag och Chelsea har samma mamma."
Flickan såg misstänksam ut.
"Visst...? Chelsea, din bror är här!"

"Va? Okej! Ehm.... Valerie jag.... Eh..... Kommer snart!" Sa Chelsea och gav henne en kram.
"Godnatt!" Sa Valerie till Zack och Chelsea gick ut i nattluften.
Dörren stängdes bakom henne.
"Vad vill du Zack?" Frågade hon och försökte att inte låta hoppfull.

Zack såg på Chelsea. Han var galet nervös.
"Du, Chels. Förlåt för att jag varit så dryg... Jag prata med Keiron och han tycker att du borde få veta. Alltså min dröm... Först var det någon korkad grej, jag såg Sarah när hon typ väntade på mig..." Han pausade. "Sen så såg jag mamma, när hon typ... Var orolig för oss. Vi har ju liksom bara försvunnit. Och sen... Så kom det... Någonting. Och den saken sa att... Vi skulle förgås i eld eller något sånt. Keiron sa att det förebådade ett uppdrag, vad nu det kan betyda."
Han såg upp för att se hur hans lillasyster reagerade.

Chelsea andades långsamt. Det kändes som om hon skulle svimma. Förgås i eld.... Nej... Nej.... Varför just eld?!
Chelsea skakade på huvudet. Men om Zack skulle på uppdrag fick han inte lämna henne här. Hon skulle bara dö av oro.
"Okej...." Fick hon fram.
"Då följer jag med!" För att Zack inte skulle invända så hon snabbt:
"Det är faktiskt min mamma också.