Hon den där Lacey

mmmmmmmmeeeeeeeeeeeeeeeeeerrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

Jag håller på Men det är svårt nu när hon är död ;/

kan harry potter återuppstå så kan hon!!!!

Hon är inte Harry... men kanske, kanske inte.

Skriv en epilog iallafall! Snääääääääääääälla!

Ciara Done.

Epilog

Kapitel 15

Det är inte så konstigt att någon dör. Det dör någon hela tiden, just nu får någon en kula i huvudet. Någon svälter och någon tar självmord. Men när någon som är nära, en i familjen, en vän, en flickvän eller pojkvän dör inser man. Döden är något som faktiskt händer. Och det gör ont.
Harry satt på en enkel stol på Dumbledors kontor. Han stirrade på sina händer.
”Harry, jag förstår att det är svårt. Men vart var hon någonstans när du hittade henne?” Frågade Dumbledor.
”Utanför Astromonomi tornet”, mumlade Harry.
”Har hon pratat om att ta livet av sig?” Frågade Dumbledor.
”Nej… hon… hon sa inget”, sa Harry och tittade upp mot Dumbledor.
”Bra, du har gjort det du kan. Harry, i de mörkaste tider måste vi fortfarande förstå att folk dör. Din föräldrar och Lacey.” Sa Dumbledor.
Harry nickade tyst och gick ut från Dumbledors kontor.
Lacey var som en ängel, hon kom och hon gick. Inge kände henne, fast Harry hade trott det. Laceys historia skulle sprida sig. Dumbledor hade berättat att hon var jagad och från Frankrike. Men hon fanns inte mer nu. Harry mötte Hermione och Ron. Dom gick tyst till Gryffindortornet. Hermione grät tyst. Ron lade ena armen runt henne. Solljuset som lös in genom fönsterna var orangegult och klockan var nio. Harry, Ron och Hermione gick ner till stora salen. Folk tittade på dom, Harry som hade rödgråtna ögon, Hermione som grät och Ron som satt knäpptyst.
”Vart är Lacey?” Frågade Parvati Patil som satte sig ner bredvid Hermione.
”P-parvati, Lacey… är död”, snyftade Hermione. Parvati stirrade på Hermione och det gjorde dom som satt runt dom också. Det spred sig en tystnad vid nedre delen utav Gryffindorbordet. Vid honnörsbordet höjde Dumbledor på armarna och fick eleverna att tystna.
”Som några av er säkert redan har miss Lacey Cotherbye, eller som hon egentligen hette, Darchelle Ardélle lämnat oss. Darchelles föräldrar var aourorer från Frankrike, och mycket bra sådana. Dom blev jagade utav Lord Voldemorts kvarvarande anhängare och flydde hit till England. För att ingen skulle tala om vart hon var fick hon en falsk identitet och kallades för Lacey. Men i förrgår blev hennes föräldrar mördade av en utav Voldemorts anhängare. Allting tyder på att det var ett självmord”, sa Dumbledor och tystnade. Några hade börjat gråta. Men nu visste dom och minnet av Lacey skulle leva kvar. Hermione hulkade.
”D-det är s-så hemskt. A-att…”, snyftade hon och lät meningen vara oavslutad. Hon kramade Harry och tittade länge på honom.
”O-om jag bara hade låtit dig gå h-hade du kanske k-kunnat rädda henne”, ss Hermione tyst.
”Hermione, nej. Det hade jag inte kunnat. Du gjorde inget fel”, sa Harry och tittade på henne. Hermione nickade tyst.
----------------------------

Okej, då var den här Fan-fictionen slut. Men ni har varit världens bästa läsare! Tack så mycket för att ni har läst det här ♥
/Prim

Du dödar mig!!! VAD SKA JAG GÖRA NU??? Den här var ju så himla bra! Det finns inte ord! Du måste berätta för mig hur du kan skriva så bra!

♥ Tack!! Det finns visst ord, tack! Du är bäst! ♥♥♥

Nä, det är jag inte och det bevisade du rätt tydligt när du skrev den här epilogen

Tack! ♥