D.A:s rollspel

Jag låg i sängen med ryggen emot Harry som sov djupt. Jag hade en liten rynka mellan ögonbrynen, som om något störde eller oroade mig. Jag kände en plötslig impuls att spy och reste mig snabbt ur sängen och sprang mot badrummet. Jag fällde upp toalocket och spydde. Harry hade vaknat av ljudet av toalocket som smällde emot kakelväggen och stod lutad mot dörren.
"Hur mår du?" Jag tog tag i lite toapapper och torkade runt munnen.
"Jag vet faktiskt inte. Jag mår bra, men det känns som om något kommer att hända.. Åhh, asså jag vet inte Harry." Jag höll på att skölja ansiktet i vatten när jag hörde skriket. Lily!

Jag måste ha somnat, för när jag vaknar ligger mitt huvud på Dracos axel och Draco klappar mig mjukt över håret.
-Hur mår du? Frågar han oroligt.
-Det är bra nu. Vi är vänner. Men du stressar ihjäl mig.
- Förlåt.
- Om du bad mig skulle jag vara med dig mer. Även om du inte inser det så älskar jag dig och bryr mig jättemycket om dig.
- Jag vet annars skulle du inte ha slagit dig. Jag menar du slog ju dig därför att du var stressad och uppjagad eftersom du hade hört att jag nästan hade drunknat, det var iallafall vad madam Pomfrey sa.
- Det stämmer.
- Men nu vet jag iallafall hur jag får uppmärksamhet. Nästan drunknar.
- Jag älskar dig, mumlar jag.
-Ömsesidigt viskar han.
Min bror är bäst! Även om han ibland beter sig som en idiot. Jag lägger mitt huvud tillrätta på hans axel och han strycker mig fundersamt över håret.

"Hermione." sa jag plötsligt.
Hon lyfter på huvudet.
"Ja?"
"Jag måste gå."
Hermione rynkar på pannan.
"Va? Vart?"
Jag log.
"Jag måste bara hitta en person."
Hermione satte sig upp.
"Du kan inte gå någonstans, Draco. Inte nu. Du måste vila."
Jag satte mig upp på sängen.
"Jag är bara borta en snabbis.
Jag klev upp på mina darriga ben.
"Men Draco." gnällde Hermione.
"Stanna här. Jag kommer snart."
Jag gick ut ur sjukhusflygeln, med Hermiones sura och oroliga blick i ryggen.
Men jag ville träffa Joe, och prata med honom.

Joe satt utanför slytherin ingången han hade glömt lösenordet så han väntade på att någon annan skulle komma och släppa in honom. Han hade gått i genom vissa saker i sitt huvud som t.e.x om ingen skulle komma, då skulle han gå in i en av fängelse hålorna eller klassrummen men det skulle nog inte behövas för en lärare skulle väl komma in sen för att säga ill att det var dags att släcka. Han var djut i sina tankar men "vaknade" när han hörde någon komma.

Jag tänker inte stanna här. Det känns som om jag håller på att spy. Jag orkar inte med det här längre. Jag håller på att inse att världen är hemsk. Jag storgråter. Jag har drabbats av någon slags depression. Det är som jag har olika röster i mitt huvud. Vi får inte ens lära oss försvar mot svartkonster eftersom vi har fått en gammal kärring till lärare som har jobbat här förrut. Umbridgetanten. Hon har säkert imperius förbannat halva ministeriet för att hamna här. Hur ska vi kunna försvara oss? Jag börjar störtgråta igen. Man kommer att kunna mörda oss en efter en. Då tänker ag på mormors historier om Dumbledores arme. Vi skulle kunna starta den igen. Jag ska prata med Luna. Men nu orkar jag inte. Världen är hemsk. Jag har insett det nu. När Draco hittar mig ligger jag antagligen här som en trasdocka på golvet. Helt rödgråten.

(Omg är Umbridge odödlig!!??)

Jag går mot fängelsehålan. Jag visste att Joe var en slytherin och därför var det ju störst chans att han var där.
Vilket han var. Han satt där utanför fängelsehålan.
"Hej Joe,"
Han höjde på huvudet snabbt och han såg nästan rädd ut.
"Förlåt, skrämde jag dig?" frågade jag.
Han nickade.
"Du, jag ville bara säga tack. För att du kom till mig på sjukhusflygeln. Jag har kännt mig så ensam den senaste tiden och även om jag har min syster som jag verkligen älskar, så känns det tomt ibland. Och även om jag inte direkt känner dig så betyder det mycket att du kom, och jag vet att det låter löjligt, men tack,"

Jag känner att något är fel. Hermione! Som Harry Potters barnbarn bestämmer jag mig för att lita på oron och söka upp henne. Efter bara någon minut hittar jag henne, gråtande på marken. Bredvid henne sitter Draco, hennes tvilling bror. Jag kommer att tänka på att jag knappast hört hans röst sedan vi tre lekte som små. Då såg jag upp till honom, han var så cool och bra på kurra gömma. Jag log vid tanken.
-Vad har hänt? frågar jag.
-Jag vet inte, svarar Draco med en ton av panik i rösten

Dumbledores arme.... Dumbledores arme.... orden ekar i mitt huvud när jag gråter sönder mig själv. Jag skriker. Jag vandrar mellan sömn och vaka.
När jag vaknar hör jag madam pomfrey viska till någon:
- Hon har drabbats av en svår depression, men jag har gett henne lugnande medel. Var depressionen kommer ifrån vet jag inte. Men hon kommer behöva stöd. Hon kommer kunna leva ett vanligt liv men kommer drabbas av... Depressionsattacker.

Jag log åt honom.
-när som helst!, sa jag innan jag kom på en sak.
-borde inte du fortfarande vara kvar och vila? Frågade jag misstänksamt. Jag log lite snett efter jag sa det, han bara kunde inte stanna där kunde han?
-förrestenkandulösenordet? Frågade jag snabbt medans jag kände hur mina kinder blev röda.